Östfibi (Sayornis phoebe) är en nordamerikansk fågel i familjen tyranner inom ordningen tättingar.
Östfibin är en 14-17 centimeter lång tyrann, rätt satt, storhövdad och med medellång stjärt och kort, tunn näbb. Ovansidan är brungrå, undersidan smutsvit, sotfärgad på bröstsidorna. Huvudet är mörkaste delen av kroppen. I fräsch höstdräkt syns en gulanstrykning på buken och vita kanter på vingfjädrarna.
Fågeln häckar i östra Kanada och USA, och övervintrar så långt söderut som sydöstra Mexiko. Den 24 och 25 april 1987 observerades en östfibi i Storbritannien, i Lundy, Devon. Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.
Östfibin återfinns i öppna skogsområden, skogskanter och parker, framför allt nära vatten. Den ses sitta på taggtrådar eller lågt i ett träd varifrån den gör korta utfall för att fånga insekter för att sedan återvända till samma sittplats. Karakteristiskt är beteendet att konstant vippa stjärten upp och ned. Den är en enstöring som sällan sällskapar med andra individer. Häckande par tillbringar inte mycket tid tillsammans och när honan ligger på ägg kan hon till och med jaga bort hanen.
Ursprungligen häckade östfibin i klippskrevor, men idag nästan uteslutande nära människan där den placerar sitt bo under en avsats eller kant på en byggnad eller en bro, vanligtvis högst fem meter ovan mark, men har vid några få tillfällen även häckat under marken i en brunn eller cistern.
Endast honan bygger boet av lera, mossa och löv blandat med gräs och djurhår, ett arbete som tar fem till 14 dagar. Olikt de flesta fåglar kan östfibin återanvända samma bo från år till år. ladusvalor tar gärna över gamla fibibon, medan fibin själv kan använda gamla svalbon eller bon tillhörande vandringstrast. Honan lägger en till två kullar med två till sex vita, ibland rödfläckade, ägg som ruvas i 15-16 dagar. Ungarna är flygga 16-20 dagar efter kläckning.
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, och tros öka i antal. Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC). Världspopulationen uppskattas till 32 miljoner häckande individer.
