Toppskarv (Gulosus aristotelis) är en fågel som tillhör familjen skarvar. Den förekommer utmed Europas och Nordafrikas kuster, i östra Medelhavet samt i Svarta havet. Från att tidigare ha varit en sällsynt besökare häckar numera arten regelbundet på den svenska västkusten. Globalt minskar den dock i antal men beståndet anses ändå vara livskraftigt.
Toppskarven har fått sitt vetenskapliga artnamn aristotelis efter den grekiska filosofen och naturforskaren Aristoteles (384–322 f.Kr.) vars verk Ton peri ta zoia historion kan anses vara början av den beskrivande zoologin.
Toppskarven liknar storskarven men är mindre och klenare byggd. Den har en längd på mellan 68 och 78 centimeter och ett vingspann på mellan 95 och 110 cm. Den har smalare hals och näbb. Huvudformen skiljer sig också från storskarven genom att högsta punkten på hjässan ligger framme i pannan. I adult häckningsdräkt har den en väl synlig fjäderkam på huvudet, vilket gett den dess namn, och dess näbb är mörk förutom vid näbbroten där den är gul. I adult dräkt är den blåsvart, med ett grönaktigt skimmer, och den saknar helt vitt i fjäderdräkten. De juvenila fåglarna är mer rödbruna i fjäderdräkten än unga storskarvar och de har också ljusare fötter. Den har också en ljusgul näbb. Den flygande toppskarven ser mer tjockbukad ut än storskarven.
Fågeln häckar vid klippiga kuster i västra och södra Europa, i sydvästra Asien och Nordafrika. Den delas in i tre distinkta underarter:
Fram till 1990-talets början var toppskarven endast en sällsynt gäst i Sverige, men har därefter börjar regelbundet övervintra utmed svenska västkusten. Från 2004 har den även konstaterats häcka i ytterskärgården i Bohuslän. Idag påträffas den lokalt rätt allmänt från Koster i norr till Hallands Väderö i söder. Den har också, dock mycket sällsynt, noterats i Öresund och Östersjön.
Toppskarven födosöker i havet och till skillnad från storskarven är den mycket ovanlig längre inåt land. Den är en av de skarvarter som dyker allra djupast och dyk på ner till 45 meters djup har observerats. De födosöker främst i den bentiska zonen, det vill säga utmed havsbottnen, och lever av en rad olika typer av fisk men favoritfödan utgörs av tobis. De förflyttar sig långa sträckor mellan platsen för födosök och platsen där de övernattar. Toppskarven står ofta lite för sig själv om den ses på ett skär tillsammans med storskarvar.
Toppskarven häckar utmed kusten på klipphyllor, i klipphålor eller mindre grottor. Boet består av en slarvigt samlad hög med ruttnande sjögräs eller kvistar som cementeras ihop med fågelns egen guano. Häckningssäsongen är lång. Vissa påbörjar den redan i februari medan andra inte förrän i maj eller till och med senare. De lägger vanligtvis tre ägg. När de kläcks är de helt utan dun och därför helt beroende av sina föräldrar för värme, ofta under två månader, innan de är flygga. Fågelungarna blir flygga från första halvan av juni till senare delen av augusti, och i extremfall ända in i mitten av oktober.
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC). Världspopulationen uppskattas till mellan 230 000 och 240 000 individer.
I Sverige tros beståndet uppgå till 340 häckande individer. I 2020 års rödlista kategoriseras den som sårbar.
