Tamhäst
Tamhäst (Equus ferus caballus) är en domesticerad underart av vildhästen som tillhör släktet hästar (Equus). Hästen domesticerades för cirka 6 000 år sedan, och har sedan dess använts som dragdjur eller riddjur, men även som föda och för att producera mjölk eller hudar. Under lång tid har man avlat fram flera skiftande typer i färg och kroppskonstitution, vilket utvecklats till dagens hästraser. Idag är användningen av hästar i stort sett begränsad till polisrytteri, ceremoniellt kavalleri och hästsport.
Hästens storlek varierar mycket med ras och även mellan olika individer inom varje ras. Hästars storlek mäts i mankhöjd, avståndet från manken ner till marken. Mankhöjden kan variera mycket kraftigt med ca 43 cm hos Falabellan och upp till 219 cm hos Shirehästen. Den genomsnittliga vikten varierar mellan 14 kg för Falabellan och 930 kg för Shirehästen. Normalvikten för alla hästraser ligger mellan 300 kg och 900 kg.
Dagens hästar har mycket högre mankhöjd än normalhästarnas från domesticeringen och ända fram till 1600- och 1700-talet, då de större ridhästarna oftast inte nådde mer än 150 cm i mankhöjd.
Allt eftersom aveln utvecklades och blev mer selektiv kunde större hästar avlas fram. På senare tid har även selektiv avel fått fram mycket små hästar som Falabellan och Miniatyrhästen, men även mycket stora hästar som Shirehästen. Idag räknar man även hästarnas mankhöjd enligt ett visst system för att dela in dem i olika klasser. Hästar med mankhöjd högst 148 cm räknas som ponny, medan hästar över 148 cm räknas som stor häst.
Ponnyer är indelade i fyra grupper, A-ponny, B-ponny, C-ponny och D-ponny: ( minst till störst )
Vissa raser <148 cm räknas ändå inte som ponny, utan som stor häst på grund av att exteriören mer liknar stora hästars.
Några exempel på detta är Islandshäst, miniatyrhäst och Kaspisk häst samt Falabella med mankhöjd 64 cm.
Världens minsta häst är Thumbelina, en dvärg-falabella med mankhöjden 43 cm. Världens största häst någonsin var Shirehästen Sampson med mankhöjden 219 cm.
Hästen är ett gräsätande bytesdjur, anpassat till att leva på stäppen. Tamhästar har fortfarande samma behov och beteendemönster som vildhästar, även när den söker föda.
Hästen äter under större delen av dygnet, uppdelat på cirka tio perioder, och utan längre uppehåll än 3–4 timmar. Uppstallade hästar måste utfodras regelbundet med rätt och lagom mängd foder vid varje tillfälle. Under vintern, då det inte finns färskt gräs, måste hästen fodras med skördat gräs istället, det vill säga hö eller inplastat vallfoder (hösilage och ensilage). Dessutom behöver den fri tillgång till rent sötvatten.
Hästar i fångenskap lever normalt 20–25 år, men ponnyer kan bli uppåt 30, eller till och med 40 år gamla.
Dräktigheten varar 335–340 dygn (11 månader).
Hästavel används för att ta fram bättre individer som har de bästa möjliga egenskaperna för ett visst ändamål samt även för att föra gener och arv vidare för att rädda arten.
Vetenskapsmännen har inte varit eniga huruvida de nuvarande hästraserna har utvecklats från en eller flera anfäder. Nyligen publicerade undersökningar av ett antal hästars Y-kromosom, utförda av professor Hans Ellegren och medarbetare, som publicerats i Nature Genetics, har överraskande visat att alla nu levande hästar, både stora och små raser, förmodligen härstammar från en och samma hingst. Däremot har tidigare undersökningar visat att det finns åtminstone ett hundratal olika utvecklingslinjer på stosidan. En slutsats man borde kunna dra av detta är att människan tidigt insåg betydelsen av att avla på lämpliga hingstar eftersom dessa kan lämna betydligt fler avkommor efter sig än vad ston kan. Dagens avel bygger i stor utsträckning på detta faktum.
I Sverige har det tidigare funnits en lag om hingstbesiktningstvång för att godkänna hingstar för kommersiellt avelsbruk. På grund av EU-anpassning har besiktning, premiering och registrering av hingstar nu övertagits av de respektive hästrasernas avelsföreningar. Avsikten har dock alltid varit att utestänga olämpliga hingstar från avel.
Det finns däremot inget som hindrar att stoägare låter betäcka sina ston, även om dessa är undermåliga utseendemässigt och ur nedärvningssynpunkt. Genom att använda olämpliga ston i aveln blir risken att få även undermåliga avkommor större. Att betäcka ett sto av erkänt god stam för avel är minst lika viktigt som att använda en bra hingst för att få en bra avkomma. Vissa hingstägare ställer därför kvalitetskrav på de ston som tillförs deras avelshingstar.
