Kinkajou, Kinkaju, Gripsvansbjörn
Veckelbjörn (Potos flavus), även kallad kinkajou, kinkaju eller gripsvansbjörn, är en art i familjen halvbjörnar. Den återfinns från södra Mexiko till Brasilien. Dess mest kännetecknande egenskap är den långa svansen, med vilken den kan hänga från trädgrenarna. Ingen annan art i familjen halvbjörnar har en gripsvans. Veckelbjörnen livnär sig nästan helt på vegetabiliska ämnen. Med en kroppslängd upp till 60 centimeter (utan svans) och en vikt upp till 4–5 kilogram är den en medelstor medlem av familjen. Beståndet minskar något men arten betraktas som livskraftig.
Veckelbjörnens kroppslängd ligger mellan 40 och 60 centimeter. Därtill kommer en 40 till 55 centimeter lång gripsvans. Vikten ligger mellan 1,5 och knappt 5 kilogram och de flesta individer har en vikt av två till tre kilogram.
Pälsen på djurets rygg är ullig, kort och brun. Ibland förekommer ett smalt svart streck på ryggens mitt. På buken är pälsen gulaktig. Hårets rot är vanligen gulaktig eller ljusbrun och spetsen är rödaktig.
Öronen och nosen sticker inte särskilt ut från det övriga huvudet. De stora ögonen har en kastanjebrun iris och rund pupill. Med dessa har veckelbjörnar god synförmåga under dygnets mörka timmar.
Djuret har korta och kraftiga extremiteter. Vid tårna finns böjda klor som hjälper arten att klättra i träd.
Veckelbjörnens tandformel är I 3/3 C 1/1 P 3/3 M 2/2, alltså 36 tänder. Påfallande är den smala och långa tungan som sträckas ut för att få tag i föda.
Honor har bara ett par spenar.
Utbredningsområdet når i norr upp till centrala Mexiko men bara vid östra och västra kustlinjerna. Den södra gränsen sträcker sig från Ecuadors södra gräns längs Andernas östra sluttningar och fortsätter över centrala Bolivia och nordöstra Paraguay till delstaten Rio de Janeiro i Brasilien. Veckelbjörnar vistas i amerikanska tropiska regnskogar upp till 2 500 meter över havet. De klättrar i trädens toppar och kommer inte frivilligt till marken. På grund av att de dessutom är aktiva på natten är det svårt för forskare att hitta dem.
Som nämnts tidigare är veckelbjörnar aktiva på natten med bra förmåga att klättra. De sover vanligtvis i trädens håligheter och ibland även på öppna grenar eller ansamlingar av lianer och blad. När de vilar rullar veckelbjörnar ihop kroppen och täcker ögonen med sina tassar. Blir de ofredade vid ätandet så skäller de som hundar. Veckelbjörnar tar till flykten eller försvarar sig när en fiende kommer för nära.
Veckelbjörnar hittar alla sorters föda i trädens kronor. Födan är i genomsnitt sammansatt till cirka 90 % av frukter, till ungefär 10 % av blad och till en mindre del av nektar eller andra ämnen. Veckelbjörnen suger nektar med sin långa tunga antingen direkt ur blommor eller ur bikupor. Andelen nektar i födan beror på regionen. I Panama består födan nästan uteslutande av vegetabiliska ämnen men i andra regioner äter djuret även insekter. Angående frukter föredras söta exemplar med mycket fruktkött som mango, fikon, avokado och guava men det är bara exempel. I centrala Panama består födan av cirka 80 olika fruktsorter. I viss mån äter veckelbjörnen även fågelägg och på nattkvisten, men dock sällan, även fågelungar.
Efter flyghundar är veckelbjörnen det däggdjur som har den största andelen frukt i födan. Som jämförelse kan nämnas att andelen frukt i födan hos schimpanser, orangutanger och ullspindelapor, som ofta betecknas som intensiva fruktätare, bara ligger vid 70 %.
Hos veckelbjörnar finns inga särskilda parningstider. När en hona är parningsberedd utstöter den ett läte som liknar syrsornas sirpande.
Hannar uppgör i korta strider vem som får rätten att para sig. Vinnaren bevakar sedan alla könsmogna honor i ett begränsat område. På så sätt kan segraren para sig med i genomsnitt 91,7 % av alla könsmogna honor i sitt revir. Före kopulationen stimulerar hannen honan genom att smeka hennes kroppssidor.
Efter dräktigheten som varar i 100 till 120 dagar föder honan oftast ett enda ungdjur. Tvillingar förekommer sällan. Nyfödda veckelbjörnar väger 150 till 200 gram, har en längd av cirka 30 centimeter och bär en gles och luddig päls. Håret är silvergrått och vid spetsen svart. På den rosafärgade buken finns så lite hår att den verkar vara naken. Ungdjuren är vid födelsen döva och blinda. Först efter en till fem dagar får de förmåga att höra ljud och synförmågan uppstår efter sju till nitton dagar. Efter ungefär sju veckor äter ungdjuret även fast föda och efter cirka fyra månader när ungdjuret är självständigt slutar honan att ge di. Ungarnas pälsfärg är fullt utvecklad efter ungefär ett år. Hannar blir könsmogna efter 1,5 och honor efter 2,25 år. Det äldsta exemplaret i fångenskap som är känt blev 32 år gammal.
Vissa honor uppfostrar sina ungar ensamma och inte i små grupper som är vanligast. Dessa honor har ett revir som överlappar med olika hannars revir men inte med andra honors. Vuxna honor lämnar vanligtvis den grupp där de blev födda. Utförda studier visade även att hannar av granngrupper är närmare släkt med varandra än honor av grupper med samma revirgräns.
