Silkeshäger (Egretta garzetta) är en liten vit häger. Den förekommer i Gamla världen och har många likheter med snöhägern (Egretta thula) som förekommer i Nya världen. Efter att länge ha jagats för sina fjädrars skull har silkeshägern återhämtat sig och beståndet anses vara livskraftigt.
Den adulta silkeshägern mäter 55–65 cm på längden, har ett vingspann på 88–106 cm och väger 350–550 gram. Den har en helvit fjäderdräkt. Den har långa svarta ben i kontrast till de gula tårna och en lång, smal, rak och spetsig svart näbb. I häckningsdräkt får den två långa nackplymer och förlängda rygg- och bröstfjädrar, så kallade ägretter. Den nakna huden vid näbbroten ändrar färg till orangeröd.
Underarten garzetta har gula tår och det nakna hudpartiet vid näbbroten och ögat är hos de icke-häckande individerna blågrått. Underarten nigripes har mörka tår och de icke-häckande har gul naken hud vid näbbasen.
Juveniler har ett liknande utseende som de icke-häckande adulta individerna men har mörkare ben och tår.
Silkeshägern är mestadels tystlåten men utstöter vissa kraxande och bubblande läten vid häckningskolonierna och producerar ett skrikigt varningsläte när den blir störd.
Dess ursprungliga utbredningsområde var stora våtmarker i inlandet och vid kusterna i de varmare områdena av Europa, Asien, Afrika och Australien. Populationerna som häckar i de varmare områdena är mestadels stannfåglar medan nordligare populationer, vilket omfattar merparten av Europas silkeshägrar, flyttar till Afrika och södra Asien. Vissa individer flyttar norrut efter häckningssäsongen vilket förmodligen utgör huvudorsaken till denna hägers expansion till andra områden.
Silkeshägern häckar i kolonier, ofta tillsammans med andra vadande fåglar, på plattformar byggda av grenar i träd eller buskar eller på en bädd av vass eller bambu. På vissa platser som exempelvis Kap Verde, häckar arten på klippor. Paret försvarar ett litet revir på ungefär tre till fyra meter runt boet. De tre till fyra, ovala, matta och blekt blågröna äggen ruvas av båda föräldrarna i 21–25 dygn. Dunungarna är vita och tas om hand av föräldrarna i 40–45 dygn tills de är flygga.
Silkeshägern födosöker i grunda vatten, ofta småspringade med resta vingar eller stillastående för att överraska sitt byte. Den äter en varierad kost av små djur som fisk, kräldjur, kräftdjur, och insekter.
Från 1600-talet och framåt uppstod en efterfrågan på de vita hägrarnas fjäderplymer, de så kallade ägretterna, vilka användes till främst huvudbonader. Denna efterfrågan ökade kraftigt under 1800-talet på grund av modet som då rådde. Detta resulterade i att handeln med skinn nådde miljonstrecket. Man födde också upp vita hägrar för att kunna plocka plymerna utan att döda fågeln men den absoluta merparten av plymer kom från jagade vilda fåglar. Denna jakt resulterade i att ett flertal populationer runt om i världen av vita hägrar minskade drastiskt vilket i sin tur resulterade i att fågelskyddsorganisationer bildades, som Storbritanniens Royal Society for the Protection of Birds (1898) och nordamerikanska National Audubon Society (1905). Den intensiva handeln med fjädrarna upphörde i början av 1900-talet.
Idag har arten återhämtat sig och världspopulationen anses inte vara hotad. Istället är populationen i ökande globalt, I Europa dock i minskande eller på stabil nivå. Beståndet uppskattas till mellan 600 000 och 3 150 000 individer, kusthägern (Egretta dimorpha) inräknad, I Europa tros det häcka 66 700–84 800 par.
Silkeshägerns bestånd hotas av försämring av dess levnadsmiljö, dränering av våtmarker till förmån för jordbruk samt miljögifter från jordbruk och industrier. Den är också mottaglig för fågelinfluensa och kan därför drabbas av kommande epidemier.
