Halsbandsstenknäck (Mycerobas affinis) är en asiatisk fågel i familjen finkar inom ordningen tättingar. Den förekommer i bergsskogar från norra Pakistan till centrala Kina. Arten har påträffats i Sverige, men det anses inte sannolikt att den tagit sig till Europa på naturlig väg. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den som livskraftig.
På svenska har även stavningen halsbandstenknäck utan binde-s förekommit.
Te
TerrestriskOvipari är fortplantning genom äggläggning. Bland ovipara djur finns fåglar, groddjur, insekter samt de flesta kräldjur och fiskar. I vissa fa...
Murmuration är ett kollektivt beteende hos fåglar i flock, i synnerhet starar. Det är en synkroniserad flygande flock av starar, där ett stort ...
De
Delvis migrerandeC
börjar medHalsbandsstenknäcken är en av de största finkarna med en kroppslängd på 22–24 cm. Hanen är glansigt svart på huvud, vingarna och stjärten. Resten av fjäderdräkten är gul, med ett jordbrunt halsband. Honan är olivgrön på ryggen och gulaktig under utan svart i ansiktet. Hanens sång är en klar, ljudlig och stigande serie visslingar med fem till sex toner. Bland lätena hörs ett mjukt men snabbt "pip-pip-pip-pip-uh" och ett varnande "kurr".
Fågeln förekommer i bergstrakter från norra Pakistan till sydöstra Tibet, nordöstra Myanmar och centrala Kina. Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter. Arten har observerats i Sverige, men det har bedömts osannolikt att den nått landet på naturlig väg.
Denna fågel återfinns i bergstrakter på 2 700–4 200 meters höjd, vintertid ner till 1 060 meter. Den påträffas i barr- och blandskog kring lönn, ek eller rhododendron men även i dvärgväxande enbuskmarker ovan trädgräsen. Halsbandsstenknäcken ses ofta sitta i par eller grupper i trädtoppar, men födosöker ofta längre ner i vegetationen eller till och med på marken. Den lever av olika sorters frön, knoppar, skott, nötter och frukter som paradisäpplen, möjligen även insekter som fjärilslarver och sniglar.
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot. Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC). Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som ganska vanlig, lokalt eller sparsamt förekommande.
