Kilimanjaro
0 arter
Kilimanjaro är med sina tre vulkaniska koner Kibo, Mawenzi och Shira Afrikas högsta berg. Det reser sig 5 895 meter över havet. Berget ligger i norra Tanzania och är en utslocknad vulkan. Det är även världens högsta fristående berg, det vill säga ett berg som inte ingår i någon bergskedja.
Den högsta av Kilimanjaros vulkankoner är Kibo. Den högsta toppen på Kibo heter Uhuru Peak, vilket betyder "frihet" på swahili. Uhuru-toppen är Afrikas högsta naturliga punkt och ingår därför i kontinentbegreppet "De sju topparna". Den bestegs första gången den 6 oktober 1889 av Yohanas Kinyala Lauwo, Hans Meyer och Ludwig Purtscheller. Bergets näst högsta topp är Mawenzi (även känd som Mawensi, Mvensi och Kimavensi) som är 5 149 m hög och Afrikas tredje högsta punkt. Den tredje och lägsta toppen är Shira som är på ungefär 3 962 meter.
Vid Kilimanjaros topp finns en glaciär som håller på att smälta bort. Skälet till detta är omdebatterat. Vissa studier menar att det beror på ovanligt låg nederbörd, medan andra menar att den globala uppvärmningen ligger bakom och pekar på att en torrperiod för 4 200 år sedan inte smälte bort isen. Berget kan bestigas utan erfarenhet av bergsbestigning men det är inte helt ofarligt. Det låga lufttrycket som den höga höjden innebär kan framkalla allvarlig höjdsjuka. Stora klippblock har dessutom dödat turister vid flera tillfällen då blocken rasat ner på grund av att glaciären smälter.
Bergsmassivet bär en tät vegetation upp till 4 500 meter över havet. I de nedre delarna, där nederbörden är ringa, består vegetationen mest av taggbärande växter eller ren stäppvegetation. Mellan 1 300 meters och 3 000 meters höjd är växtligheten rent tropisk. Ovanför 3 000 meters höjd finns gräsmark som i sin tur, vid 4 500 meter, efterträds av kala stenbäddar och lavafält med sträckor av lös sand.
Flora och fauna
Kilimanjaro har en unik växtlighet såsom jättekorsört i tuvgröe och andra växter som likt denna alla anpassats till att leva i alpin miljö.
Jättekorsörter, Senecio spp., över sex meter hittas bara i alpina bältet på östafrikanska berg, vilket den svenske botanikern Olov Hedberg konstaterade. Jättekorsörternas markanta avsteg från vanliga senecior tilldelade dem det särskilda subsläktet "Dendrosenecio". De har nära meterlånga blad i stor rosett på grenfattiga och hos somliga arter arborescenta, trälika, stammar. Dendrosenecio kilimanjari är endemisk för Kilimanjaro.
Kilimanjaro har en stor variation av skogstyper över ett höjdintervall på 3000 meter som innehåller över 1 200 kärlväxtsarter. Montane Ocotea-skog träffar man på vid den våta sydsluttningen. Cassipourea- och enskogar växer på den torra norra sluttningen. Subalpina Erica-skogar på 4 100 meter över havet representerar de högst belägna moln-skogarna i Afrika. I motsats till denna enorma biologiska mångfald är graden av endemism låg. Skogsrelikter i de djupaste dalarna av det odlade låglandet tyder på att en rik skogsflora beklädde Kilimanjaro i det förflutna med områdesspecifika arter som i övrigt bara är kända från de östra kedjebergen. Den låga graden av endemism på Kilimanjaro kan bero på att lägre belägen skog förstörts snarare än på bergets relativt unga ålder. Ett annat inslag i skogarna på Kilimanjaro är avsaknaden av en bambuzon, något som anträffas på alla andra höga berg i östra Afrika med en lika hög nederbörd. Sinarundinaria alpina-stånd uppskattas av elefanter och bufflar. På Kilimanjaro förekommer dessa megaherbivorer på nordsluttningarna där det är för torrt för en stor bambuzon att utvecklas. Megaherbivorerna är utestängda från den våta sydsluttningens skog av topografin och de människor som har odlat runt bergets fot i minst 2000 år. Detta samspel av biotiska och abiotiska faktorer kan inte bara förklara avsaknaden av en bambuzon på Kilimanjaro utan erbjuder också möjliga förklaringar till de observerade mönstren av mångfald och endemism. Kilimanjaros skogar kan därför fungera som ett slående exempel på den stora och långvariga påverkan av både djur och människor på det afrikanska landskapet.
Kilimanjaro är med sina tre vulkaniska koner Kibo, Mawenzi och Shira Afrikas högsta berg. Det reser sig 5 895 meter över havet. Berget ligger i norra Tanzania och är en utslocknad vulkan. Det är även världens högsta fristående berg, det vill säga ett berg som inte ingår i någon bergskedja.
Den högsta av Kilimanjaros vulkankoner är Kibo. Den högsta toppen på Kibo heter Uhuru Peak, vilket betyder "frihet" på swahili. Uhuru-toppen är Afrikas högsta naturliga punkt och ingår därför i kontinentbegreppet "De sju topparna". Den bestegs första gången den 6 oktober 1889 av Yohanas Kinyala Lauwo, Hans Meyer och Ludwig Purtscheller. Bergets näst högsta topp är Mawenzi (även känd som Mawensi, Mvensi och Kimavensi) som är 5 149 m hög och Afrikas tredje högsta punkt. Den tredje och lägsta toppen är Shira som är på ungefär 3 962 meter.
Vid Kilimanjaros topp finns en glaciär som håller på att smälta bort. Skälet till detta är omdebatterat. Vissa studier menar att det beror på ovanligt låg nederbörd, medan andra menar att den globala uppvärmningen ligger bakom och pekar på att en torrperiod för 4 200 år sedan inte smälte bort isen. Berget kan bestigas utan erfarenhet av bergsbestigning men det är inte helt ofarligt. Det låga lufttrycket som den höga höjden innebär kan framkalla allvarlig höjdsjuka. Stora klippblock har dessutom dödat turister vid flera tillfällen då blocken rasat ner på grund av att glaciären smälter.
Bergsmassivet bär en tät vegetation upp till 4 500 meter över havet. I de nedre delarna, där nederbörden är ringa, består vegetationen mest av taggbärande växter eller ren stäppvegetation. Mellan 1 300 meters och 3 000 meters höjd är växtligheten rent tropisk. Ovanför 3 000 meters höjd finns gräsmark som i sin tur, vid 4 500 meter, efterträds av kala stenbäddar och lavafält med sträckor av lös sand.
Flora och fauna
Kilimanjaro har en unik växtlighet såsom jättekorsört i tuvgröe och andra växter som likt denna alla anpassats till att leva i alpin miljö.
Jättekorsörter, Senecio spp., över sex meter hittas bara i alpina bältet på östafrikanska berg, vilket den svenske botanikern Olov Hedberg konstaterade. Jättekorsörternas markanta avsteg från vanliga senecior tilldelade dem det särskilda subsläktet "Dendrosenecio". De har nära meterlånga blad i stor rosett på grenfattiga och hos somliga arter arborescenta, trälika, stammar. Dendrosenecio kilimanjari är endemisk för Kilimanjaro.
Kilimanjaro har en stor variation av skogstyper över ett höjdintervall på 3000 meter som innehåller över 1 200 kärlväxtsarter. Montane Ocotea-skog träffar man på vid den våta sydsluttningen. Cassipourea- och enskogar växer på den torra norra sluttningen. Subalpina Erica-skogar på 4 100 meter över havet representerar de högst belägna moln-skogarna i Afrika. I motsats till denna enorma biologiska mångfald är graden av endemism låg. Skogsrelikter i de djupaste dalarna av det odlade låglandet tyder på att en rik skogsflora beklädde Kilimanjaro i det förflutna med områdesspecifika arter som i övrigt bara är kända från de östra kedjebergen. Den låga graden av endemism på Kilimanjaro kan bero på att lägre belägen skog förstörts snarare än på bergets relativt unga ålder. Ett annat inslag i skogarna på Kilimanjaro är avsaknaden av en bambuzon, något som anträffas på alla andra höga berg i östra Afrika med en lika hög nederbörd. Sinarundinaria alpina-stånd uppskattas av elefanter och bufflar. På Kilimanjaro förekommer dessa megaherbivorer på nordsluttningarna där det är för torrt för en stor bambuzon att utvecklas. Megaherbivorerna är utestängda från den våta sydsluttningens skog av topografin och de människor som har odlat runt bergets fot i minst 2000 år. Detta samspel av biotiska och abiotiska faktorer kan inte bara förklara avsaknaden av en bambuzon på Kilimanjaro utan erbjuder också möjliga förklaringar till de observerade mönstren av mångfald och endemism. Kilimanjaros skogar kan därför fungera som ett slående exempel på den stora och långvariga påverkan av både djur och människor på det afrikanska landskapet.
