Tanzania
2517 arter
Tanzania, formellt Förenade republiken Tanzania, är en suverän stat i Östafrika som gränsar till Kenya och Uganda i norr, Rwanda, Burundi och Kongo-Kinshasa i väster och Zambia, Malawi och Moçambique i söder.
Geografi
Tanzania ligger mellan första och tolfte breddgraden söder om ekvatorn, i Östafrika. Landet består av fastlandet samt öarna Zanzibar och Pemba, skilda från fastlandet av den 35 km breda Zanzibarkanalen, och gränsar till Uganda och Kenya i norr, Rwanda, Burundi och Kongo-Kinshasa i väster, och Zambia, Malawi och Moçambique i söder. Indiska Oceanen ligger till öster. Med 947 300 kvadratkilometers yta är Tanzania världens 31:a största land. 61 500 kvadratkilometer utgörs av sjöar.
Hydrografi
De tre stora sjöarna Tanganyikasjön, Malawisjön och Victoriasjön ligger alla delvis inom Tanzanias gränser. Vad gäller Victoriasjön och Tanganyikasjön ligger en majoritet på tanzaniskt territorium, medan bara den absolut nordligaste delen av Malawisjön tillhör Tanzania. Andra stora sjöar, om än mindre än de tre stora, belägna i inlandet är Rukwasjön, Eyasissjön och Manyarasjön.
Rufijifloden, med bifloderna stora Ruahafloden och Kilomberofloden utgör ett större flodsystem som rinner upp i högländerna i söder, och dess mynning är i ett delta söder om Dar es Salaam. Detta bidrar till ett flöde av näringsrikt sediment till Mafiakanalen. Andra större floder är Wami, Ruvu och Pangani, vars vatten kommer från de norra högländerna, och som sedan förs till mynningsområdet i Indiska oceanen. Floden Malagarasi har sitt utrinningsområde i Tanganyikasjön.
Klimat
Tanzanias klimat är i allmänhet varmt, men med lokala variationer, som i huvudsak bestäms av höjden över havet. Större delen av landet har tropiskt savannklimat med en nederbördsfattig årstid från juni till oktober. Klimatet kan delas in i fyra huvudsakliga zoner: kustbältet, platåerna, sjöregionerna och bergsområdena. Kustbältet, som sträcker sig mellan 10 och 100 kilometer in i landet, utgör tillsammans med öarna utanför kusten en speciell klimatzon med temperaturer på knappt 30°C året om, med en relativ luftfuktighet på nära hundra %. Varmast är det mellan november och mars; därefter kommer en regnperiod med något svalare temperaturer mellan mars och maj. En kort regnperiod inträffar ofta även i december. Zonen är låglänt med tät skog och mangroveträsk vid flodmynningar. Vid kusten och längs bergssidorna uppgår årsnederbörden till 1 000–1 500 mm.
Bergsområdena utgörs av en serie bergskedjor i det tanzaniska inlandet. I norr ligger Usambarabergen, Parebergen, Kilimanjaro och Meru, och Hananghöglandet något västerut. Dessa högländer har vulkaniskt ursprung, och jordarna är näringsrika. På grund av dess höga belägenhet är klimatet milt, och relativt mycket nederbörd. Till en början växte bergsregnskog i området. Det finns även högländer i söder, dit Ufipaplatån, Iringa- och Mbeyahöglandet och Ulugurubergen vid Morogoro.
Väster om kustbältet, i den centrala delen, reser sig en platå, vilken slutar vid de stora sjöarna, Tanganyikasjön och Victoriasjön. Platån har stäppklimat med en utpräglad torrperiod och en årsnederbörd på omkring 500 mm, som kommer i häftiga skurar i november-december och april-maj, ibland lägre. Den delas i tre delar av bergskedjor: den sydöstra platån, den centrala platån och maasaistäppen. På platån är det stora temperaturskillnader över dygnet, men i allmänhet ganska hög temperatur. Jordarna är näringsfattiga, och det som växer är i huvudsak öppen skog och gräsmarker. Området är som torrast vid maasaistäppen och i sydöst. I de centrala delarna, väster om Tabora, blir nederbörden allt större, och längre västerut blir det yppigare vegetation som övergår i sumpmarker i närheten av Tanganyikasjön.
Omkring Victoriasjön uppstår en annan sorts klimatzon, i och med att sjöns avdunstningar bidrar till en lokal nederbörd, med mellan 1 000 och 2 000 mm per år. Temperaturen är mild, och vegetationen tät i söder och väster, och karg i öster.
Växt- och djurliv
Stora delar av Tanzania är täckta av grässavann med spridd trädvegetation, bland annat akacior och andra trädarter inom ärtväxtfamiljen, däribland Brachystegia och Isoberlinia. Olika typer av skog i större och mindre bestånd är spridda över den största delen av landet. Ovanför trädgränsen återfinns gräsängar, och i nederbördsfattiga områden alpin öken. I områden som ligger i regnskugga dominerar halvöken- och stäppvegetation, medan tjocka gräs- och sävbälten växer längs insjöar och träsk. Längs kusten finns en hel del mangroveskog.
Tanzania har ett rikt djurliv med omkring 320 däggdjursarter, varav 14 endemiska, och 1 000 observerade fågelarter, 21 endemiska. Afrikanska elefanter, flodhäst, kafferbuffel, lejon och leopard, finns i de flesta av nationalparkerna, och giraff, zebra, antiloper och fläckig hyena är vanliga.
Naturskydd
Länge var människans inverkan på landskapet i Tanzania lokalt och kortvarigt, men har under 1900-talet och 2000-talet blivit kraftigt förändrat. Befolkningen fördubblades mellan 1960 och 1989, och jordbruk och boskapsskötsel har förändrat vegetationstäcket mycket. Nästan all oskyddad regnskog har huggits ner, och stora "odlingsstäpper" har dykt upp. Ett annat stort problem är jorderosion i tätbefolkade områden, vilket har lett till nyodlingar långt ute på platån. Till följd av detta har det skett en stor avskogning, urlakning av jorden och ökenspridning. Istället för skog och högvilt har gräshyddor, boskapshjordar och majsåkrar växt fram, och i åkrar som lämnats i träda växer snårig sekundärvegetation fram. Nedbrytning av korallreven hotar det marina djurlivet, och tjuvjakt hotar de landlevande djuren, speciellt elefanterna som jagas för sitt elfenben. Landet har på senare år genomgått torkperioder som har påverkat jordbruket.Fortfarande är dock stora områden så gott som orörda, framförallt i naturparkerna Serengeti och Selous, men även i miomboskogen i centrala Tanzania, där tse-tse-flugan stoppar odling och bebyggelse.
Landet har många stora nationalparker, naturreservat och naturskyddsområden. Totalt har 25 % av landets yta avsatts till detta ändamål. Serengeti National Park, Selous Game Reserve, Ngorongoro Conservation Area och Kilimanjaro National Park har utsetts till UNESCOs världsarvslista. Gombe Stream nationalpark är känd som platsen där Jane Goodall studerade schimpansernas beteende.
Vatten
1971 antog den tanzaniska regeringen en policy som påbjöd att alla invånare skulle ha drickbart vatten inom 400 meters avstånd från sina hem innan 1991. Utländska biståndsgivare bidrog huvudsakligen till att lösa detta, men invånarna varken konsulterades eller involverades i de nyckelfärdiga projekt som skapades, och driftaspekter diskuterades inte. En studie visade ungefär 20 år senare att moderna vattentillgångar kunde ge vatten till ungefär 40 % av den lantliga befolkningen. Dålig skötsel och drift ledde till att bara 5 % faktiskt beräknades ha säkra vattentillgångar hela tiden, och att övriga hade det som bäst tidvis, något som en studie från Världsbanken från 1988 visade vara ett problem som de flesta bidragsbaserade vattentillgångar i tredje världen hade. De dåliga resultaten ledde till att man ändrade policy från nyckelfärdiga projekt till projekt med mer lokal inverkan. Staten ledde utvecklingsprojekt i samarbete med invånarna, vilket ledde till mer hållbara lösningar. På många ställen överlevde landsbygdsbefolkningen genom egna arrangemang, som drevs och kontrollerades i lokala föreningar.
Tanzania, formellt Förenade republiken Tanzania, är en suverän stat i Östafrika som gränsar till Kenya och Uganda i norr, Rwanda, Burundi och Kongo-Kinshasa i väster och Zambia, Malawi och Moçambique i söder.
Geografi
Tanzania ligger mellan första och tolfte breddgraden söder om ekvatorn, i Östafrika. Landet består av fastlandet samt öarna Zanzibar och Pemba, skilda från fastlandet av den 35 km breda Zanzibarkanalen, och gränsar till Uganda och Kenya i norr, Rwanda, Burundi och Kongo-Kinshasa i väster, och Zambia, Malawi och Moçambique i söder. Indiska Oceanen ligger till öster. Med 947 300 kvadratkilometers yta är Tanzania världens 31:a största land. 61 500 kvadratkilometer utgörs av sjöar.
Hydrografi
De tre stora sjöarna Tanganyikasjön, Malawisjön och Victoriasjön ligger alla delvis inom Tanzanias gränser. Vad gäller Victoriasjön och Tanganyikasjön ligger en majoritet på tanzaniskt territorium, medan bara den absolut nordligaste delen av Malawisjön tillhör Tanzania. Andra stora sjöar, om än mindre än de tre stora, belägna i inlandet är Rukwasjön, Eyasissjön och Manyarasjön.
Rufijifloden, med bifloderna stora Ruahafloden och Kilomberofloden utgör ett större flodsystem som rinner upp i högländerna i söder, och dess mynning är i ett delta söder om Dar es Salaam. Detta bidrar till ett flöde av näringsrikt sediment till Mafiakanalen. Andra större floder är Wami, Ruvu och Pangani, vars vatten kommer från de norra högländerna, och som sedan förs till mynningsområdet i Indiska oceanen. Floden Malagarasi har sitt utrinningsområde i Tanganyikasjön.
Klimat
Tanzanias klimat är i allmänhet varmt, men med lokala variationer, som i huvudsak bestäms av höjden över havet. Större delen av landet har tropiskt savannklimat med en nederbördsfattig årstid från juni till oktober. Klimatet kan delas in i fyra huvudsakliga zoner: kustbältet, platåerna, sjöregionerna och bergsområdena. Kustbältet, som sträcker sig mellan 10 och 100 kilometer in i landet, utgör tillsammans med öarna utanför kusten en speciell klimatzon med temperaturer på knappt 30°C året om, med en relativ luftfuktighet på nära hundra %. Varmast är det mellan november och mars; därefter kommer en regnperiod med något svalare temperaturer mellan mars och maj. En kort regnperiod inträffar ofta även i december. Zonen är låglänt med tät skog och mangroveträsk vid flodmynningar. Vid kusten och längs bergssidorna uppgår årsnederbörden till 1 000–1 500 mm.
Bergsområdena utgörs av en serie bergskedjor i det tanzaniska inlandet. I norr ligger Usambarabergen, Parebergen, Kilimanjaro och Meru, och Hananghöglandet något västerut. Dessa högländer har vulkaniskt ursprung, och jordarna är näringsrika. På grund av dess höga belägenhet är klimatet milt, och relativt mycket nederbörd. Till en början växte bergsregnskog i området. Det finns även högländer i söder, dit Ufipaplatån, Iringa- och Mbeyahöglandet och Ulugurubergen vid Morogoro.
Väster om kustbältet, i den centrala delen, reser sig en platå, vilken slutar vid de stora sjöarna, Tanganyikasjön och Victoriasjön. Platån har stäppklimat med en utpräglad torrperiod och en årsnederbörd på omkring 500 mm, som kommer i häftiga skurar i november-december och april-maj, ibland lägre. Den delas i tre delar av bergskedjor: den sydöstra platån, den centrala platån och maasaistäppen. På platån är det stora temperaturskillnader över dygnet, men i allmänhet ganska hög temperatur. Jordarna är näringsfattiga, och det som växer är i huvudsak öppen skog och gräsmarker. Området är som torrast vid maasaistäppen och i sydöst. I de centrala delarna, väster om Tabora, blir nederbörden allt större, och längre västerut blir det yppigare vegetation som övergår i sumpmarker i närheten av Tanganyikasjön.
Omkring Victoriasjön uppstår en annan sorts klimatzon, i och med att sjöns avdunstningar bidrar till en lokal nederbörd, med mellan 1 000 och 2 000 mm per år. Temperaturen är mild, och vegetationen tät i söder och väster, och karg i öster.
Växt- och djurliv
Stora delar av Tanzania är täckta av grässavann med spridd trädvegetation, bland annat akacior och andra trädarter inom ärtväxtfamiljen, däribland Brachystegia och Isoberlinia. Olika typer av skog i större och mindre bestånd är spridda över den största delen av landet. Ovanför trädgränsen återfinns gräsängar, och i nederbördsfattiga områden alpin öken. I områden som ligger i regnskugga dominerar halvöken- och stäppvegetation, medan tjocka gräs- och sävbälten växer längs insjöar och träsk. Längs kusten finns en hel del mangroveskog.
Tanzania har ett rikt djurliv med omkring 320 däggdjursarter, varav 14 endemiska, och 1 000 observerade fågelarter, 21 endemiska. Afrikanska elefanter, flodhäst, kafferbuffel, lejon och leopard, finns i de flesta av nationalparkerna, och giraff, zebra, antiloper och fläckig hyena är vanliga.
Naturskydd
Länge var människans inverkan på landskapet i Tanzania lokalt och kortvarigt, men har under 1900-talet och 2000-talet blivit kraftigt förändrat. Befolkningen fördubblades mellan 1960 och 1989, och jordbruk och boskapsskötsel har förändrat vegetationstäcket mycket. Nästan all oskyddad regnskog har huggits ner, och stora "odlingsstäpper" har dykt upp. Ett annat stort problem är jorderosion i tätbefolkade områden, vilket har lett till nyodlingar långt ute på platån. Till följd av detta har det skett en stor avskogning, urlakning av jorden och ökenspridning. Istället för skog och högvilt har gräshyddor, boskapshjordar och majsåkrar växt fram, och i åkrar som lämnats i träda växer snårig sekundärvegetation fram. Nedbrytning av korallreven hotar det marina djurlivet, och tjuvjakt hotar de landlevande djuren, speciellt elefanterna som jagas för sitt elfenben. Landet har på senare år genomgått torkperioder som har påverkat jordbruket.Fortfarande är dock stora områden så gott som orörda, framförallt i naturparkerna Serengeti och Selous, men även i miomboskogen i centrala Tanzania, där tse-tse-flugan stoppar odling och bebyggelse.
Landet har många stora nationalparker, naturreservat och naturskyddsområden. Totalt har 25 % av landets yta avsatts till detta ändamål. Serengeti National Park, Selous Game Reserve, Ngorongoro Conservation Area och Kilimanjaro National Park har utsetts till UNESCOs världsarvslista. Gombe Stream nationalpark är känd som platsen där Jane Goodall studerade schimpansernas beteende.
Vatten
1971 antog den tanzaniska regeringen en policy som påbjöd att alla invånare skulle ha drickbart vatten inom 400 meters avstånd från sina hem innan 1991. Utländska biståndsgivare bidrog huvudsakligen till att lösa detta, men invånarna varken konsulterades eller involverades i de nyckelfärdiga projekt som skapades, och driftaspekter diskuterades inte. En studie visade ungefär 20 år senare att moderna vattentillgångar kunde ge vatten till ungefär 40 % av den lantliga befolkningen. Dålig skötsel och drift ledde till att bara 5 % faktiskt beräknades ha säkra vattentillgångar hela tiden, och att övriga hade det som bäst tidvis, något som en studie från Världsbanken från 1988 visade vara ett problem som de flesta bidragsbaserade vattentillgångar i tredje världen hade. De dåliga resultaten ledde till att man ändrade policy från nyckelfärdiga projekt till projekt med mer lokal inverkan. Staten ledde utvecklingsprojekt i samarbete med invånarna, vilket ledde till mer hållbara lösningar. På många ställen överlevde landsbygdsbefolkningen genom egna arrangemang, som drevs och kontrollerades i lokala föreningar.
