Vinbärsfuks (Polygonia c-album Linné 1758) är en dagfjärilsart i familjen praktfjärilar. Fjärilen är tämligen allmän i Syd- och Mellansverige. De flikiga, elegant formade vingarna gör arten omisskännlig bland svenska fjärilar.
Vinbärsfuksen har ett vingspann på 40 till 50 millimeter. Som hos de andra fjärilarna i släktet Polygonia är vingarnas ytterkanter flikiga. Framvingens ytterkanter är också karaktäristiskt insvängda. Vingöversidorna är rödbruna med svarta och ljusare gulröda fläckar. Undersidorna har istället en marmorerad kamouflageteckning i mörkbruna och svarta färgtoner, med ett distinkt vitt c-format märke på bakvingen.
I Europa, och under varmare år i södra Sverige, har fjärilen två generationer. Den könsmogna sommargenerationen (f. hutchinsoni Robson 1881), som inte övervintrar och därmed sannolikt har mindre behov av en skyddande kamouflageteckning, har ljust gulbrun undersida och även ljusare översida.. Liknande variation i utseende mellan generationer, s.k. säsongsformer, ses hos en del andra Polygonia-arter, t.ex. P. comma och P. interrogationis.
Vinbärsfuksens larv är också kamouflagetecknad, med vit bakre del, gulbruna sidolinjer och talrika gula och vita spetsiga utskott.
I Sverige förekommer vinbärsfuks ganska allmänt i Syd- och Mellansverige. I Norrland förekommer fjärilen framför allt längs kusten, medan den saknas i fjälltrakterna. Världsutbredningen omfattar stora delar av Europa och norra delarna av Nordafrika, och sträcker sig sedan österut genom Asien ända till Japan. Fjärilen saknas i sydvästra Spanien och Portugal och är ovanlig i norra Tyskland och Danmark. På brittiska öarna finns den i England men saknas på Irland och i Skottland.
Arten flyger i skogsgläntor, parker och trädgårdar från juli till september, samt på våren efter övervintring från april till juli. Honan lägger äggen ett och ett på värdväxten som oftast är sälg, alm, humle, brännässla, hassel och vinbär.
En sommargeneration med ljusare exemplar (f. hutchinsoni; se vidare under Utseende) förekommer i Europa och partiellt även i södra Sverige. Dessa fjärilar ger, när de förekommer, upphov till en andra generation mörkare fjärilar senare under sommaren. Övervintring sker alltså alltid av de mörkare, effektivt kamouflage-tecknade fjärilar, som inte tillhör f. hutchinsoni. Experimentella data tyder på att större ljusexponering under larvstadiet ökar sannolikheten för att fjärilen utvecklas till f. hutchinsoni. Korta dagar med liten ljusexponering – som i Norden – ökar däremot proportionen mörka fjärilar som övervintrar för att fortplanta sig nästföljande vår.
