Udzungwahöna (Xenoperdix udzungwensis) är en relativt nyupptäckt mycket fåtalig och utrotningshotad afrikansk hönsfågel i familjen fasanfåglar.
Udzungwahönan är en 29 centimeter lång rapphöneliknande roströd och grå fasanfågel. Ovansidan är djupt roströd och svartbandad, medan den grå undersidan är kraftigt svartfläckig. I ansiktet syns en orangeröd strupe och ögonbryn samt en korallröd näbb. Benen är gula.
Taxonet obscurata är något mindre än nominatformen, saknar vitt halsband och ockra på undergumpen samt har fläckat ansikte, mindre tydligt tvärbandade armpennor och fjälligt mönster på vingtäckarna.
Udzungwahönan beskrevs som ny art så sent som 1994. Den förekommer enbart i södra Tanzania och delas in i två underarter med följande utbredning:
Taxonet obscurata beskrevs så sent som 2005 som en egen art skild från udzungwahönan, grundat på avvikande utseende och viss skillnad i mitokondrie-DNA, och vissa som International Ornithological Congress gör det fortfarande, som rubehohöna (Xenoperdix obscurata). Både tongivande Clements et al och BirdLife International kategoriserar den dock som en underart till udzungwahönan med tanke på att skillnaderna i utseende dem emellan är relativt små. Senare DNA-studier visar dock att genflöde mellan populationerna saknas trots att bestånden är endast 100 km ifrån varandra. De skiljer sig också i ornamentdetaljer och färg i ansiktet och på stjärten, vilka tros fungera som visuella signaler.
Udzungwahönan förekommer i bergsbelägen städsegrön skog mellan 1350 och 1900 meters höjd. Där födosöker den bland löv på marken efter ryggradslösa djur som skalbaggar, myror, flugor och gråsuggor, men även frön. Fågeln häckar möjligen från och med regnperiodens början; kycklingar från nominatformen har observerats i slutet av december och början av december. Arten förmodas vara stannfågel.
Denna art är endast känd från tre lokaler i ett mycket litet utbredningsområde och har en världspopulation på endast 2000-2700 vuxna individer. Den är också utsatt för jakt och habitatförstörelse. Populationen tros dock vara stabil, även om den varierar från år till år. Sammantaget gör det att internationella naturvårdsunionen IUCN kategorisear arten som starkt hotad.
