Snöfink (Montifringilla nivalis) är en bergslevande fågel i familjen sparvfinkar inom ordningen tättingar som förekommer i Europa och Asien.
Snöfinken är med sina 16,5–19 centimeter i längd en relativt stor och kraftigt byggd tätting. Ovansidan är brun, undersidan vit och huvudet grått. På vingen syns en karakteristisk lång och smal vit vingpanel. Sommartid är näbben svart, vintertid gul. Könen är lika. I flykten är vingarna svarta med mycket stora vita vingpaneler och stjärten vitkantat svart.
Snöfinken är en stannfågel i höglänta delar av bergstrakter, vanligtvis över 1.500 meter över havet. Den förekommer i södra Europa (Alperna, Pyrenéerna, Corsica, Balkanhalvön) och vidare österut till Centralasien och västra Kina. International Ornithological Congress (IOC) och Clements m.fl. delar in fågeln delas i sju underarter med följande utbredning:
I verket Handbook of Western Palearctic Birds (Shirihai & Svensson 2018) erkänns endast tre underarter, där leucura, gaddi, tianshanica och groum-grzimaili alla inkluderas i alpicola. Även svenska BirdLife Sverige följer denna indelning.
Tidigare behandlades tibetsnöfink (Montifringilla henrici) som en underart till snöfink, men den urskiljs numera oftast som egen art.
Artepitetet i det vetenskapliga namnet är bildat av det latinska ordet för snövit.
Snöfinken ses ofta vid skidanläggningar där den orädd letar efter något att äta. I övrigt livnär sig den huvudsakligen på frön med inslag av insekter. Fågeln är mycket tålig och rör sig mycket sällan ner under 1.000 meter över havet även i hårt vinterväder.
Den häckar ofta i små och lösa kolonier med två till sex par. Boet som placeras i en klippskreva eller i ett hål i en byggnad består av torrt gräs och mossa fodrat med fjädrar och fint växtmaterial. Snöfinken föder två kullar med fyra till fem ägg. Endast honan ruvar, i tolv till 14 dagar, medan båda föräldrar matar ungarna.
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med okänd utveckling. Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC). I Europa tros 520.000 till 1,6 miljoner par häcka.
