Gråsparv (Passer domesticus) är en fågel som tillhör familjen sparvfinkar (Passeridae). Gråsparven är spridd över stora delar av Europa och Asien, men har även av människan introducerats till Amerika, Afrika och Australien och är idag en av världens mest spridda fågelarter. Gråsparven är en kulturföljare och har anslutit sig till människan i över 10 000 år. Världspopulationen uppskattas till ungefär 500 miljoner individer.
Gråsparvens fjäderdräkt är främst grå och brun. Hanen påminner om den närbesläktade pilfinken varför dessa arter ofta förväxlas av gemene man, men gråsparvshanen har en grå hätta (hjässa) medan pilfinkshanens är brun. Gråsparven är en flockfågel och kan även ses i blandflockar med exempelvis pilfinkar. Under hela året är gråsparven social och präglas av flockbeteende.
I Norden och i resten av Västeuropa har gråsparven traditionellt ansetts vara en illavarslande fågel som kunde bringa människor olycka. I Frankrike trodde man exempelvis att det var djävulen som skapat fågeln och på många håll i Sverige fanns det talesätt om att gråsparven framkallade oväder eller dödsfall.
Gråsparven är en kraftig och kompakt tätting. Den är något större än den närbesläktade pilfinken och saknar pilfinkens svarta kindfläck. Gråsparven utmärks främst på sitt stora huvud och den kraftiga, koniska näbben. Den är 14–18 centimeter lång från näbb till stjärt, med ett genomsnitt av 16 centimeter. Vingarna är 67–89 millimeter långa, vingspannet 21–26 cm och den väger 24–39,5 gram. Hanar och honor är ungefär lika stora men deras fjäderdräkt skiljer sig tydligt åt i motsats till pilfinken. Gråsparvshanen är betydligt mer kontrastrikt tecknad än honan.
Den adulta hanen har grå hjässa, chokladbrun nacke och huvudsidor, svart eller mörkgrå strupe samt svart haklapp som sträcker sig ned på övre delen av bröstet. På hösten efter ruggningen är haklappen dock täckt av ljusa fjäderbräm och den helsvarta haklappen framträder först på vårkanten på grund av slitage av fjädrarna. Kinderna och undersidan är grå till vitaktiga, beroende på underart (se nedan), medan ovansidan är brunfärgad med längsgående mörka streck. Under vintern har den en tydligt blekare fjäderdräkt och betydligt mindre svart på bröstet.
Honan är oansenligare än hanen och mattare brun, men mycket fint tecknad. Hon är färgad i smutsbrunt och ljusgrått med beigegrått bröst och gråbrunt huvud. Hon saknar hanens bruna nacke och svarta strupfläck. Ovansidan är ljust gråbrun, ryggen randig i svartbrunt och gulbrunt. Det gråbruna huvudet har ett ljust ögonbrynsstreck, som är tydligt framförallt bakom ögat. Näbben är gulaktig, men skiftar färg till svartgrå under häckningstiden.
I alla dräkter har den ett tydligt vitt främre vingband medan det bakre vingbandet endast är antytt. Fåglar som lever i stadsmiljöer och industriområden har ofta en mindre kontrastrik fjäderdräkt sannolikt till följd av den motsvarande mindre färgstarka miljön. Relativt ofta uppträder individer med genetiska färgavvikelser, främst partiell leucism.
Juvenilerna har en fjäderdräkt som påminner om honornas, men är något ljusare och har ljusgul mungipa.
Det ursprungligen palearktiska och orientaliska utbredningsområdet har utökats till nästan hela jorden efter mitten av 1800-talet. Från Europa och större delen av Asien och Nordafrika har gråsparven avsiktligt införts av människan till Nord- och Sydamerika, Australien, Sydafrika och Nya Zeeland, delvis med motiveringen att gråsparven matar sina ungar med insektslarver av arter som ofta har ansetts vara skadedjur. På grund av människans avsiktliga införsel till nya regioner och artens förmåga att leva i människornas närhet är den en av de mest spridda fågelarterna i världen. Idag saknas gråsparven endast i polarområdena, delar av norra Sibirien, större delen av Kina, Japan och Sydostasien, västra Australien, tropiska Afrika och Sydamerika och den nordligaste delen av Amerika.
Utbredningsområdets norra gräns varierar mellan 60:e och 70:e breddgraden. På södra halvklotet bebor gråsparven landmassorna till de sydligaste utlöparna, med undantag av Antarktis. Endast i västra Australien försöker man konsekvent förhindra en kolonisering.
På Iberiska halvön, Balkanhalvön och i delar av Nordafrika lever gråsparven tillsammans med den närbesläktade spanska sparven, som dock inte är en lika utpräglad kulturföljare.
Gråsparven uppträder i större delen av Sverige, utom i fjälltrakterna. Den var tidigare mer vanligt förekommande men efter att jordbruksarealerna minskat i Sverige under senare delen av 1900-talet har gråsparvens antal gått ner, men uppgår ändå till ungefär 1 miljon individer.
Den ursprungliga biotopen före anslutningen till människorna förmodas ha varit torra, varma, luckra trädsavanner. Detta är dock spekulationer i frånvaro av säkerställda data. När den trängde fram till centrala Europa var gråsparven redan kulturföljare med en utpräglad bindning till människorna.
Förutsättningar för häckningsförekomst är tillgång till frön och spannmålsprodukter under hela året, samt lämpliga boplatser. De optimala platserna är jordbruksbyar, förortsområden, stadscentrum med stora parker, zoologiska trädgårdar samt boskaps- och fågelfarmer. Även ovanliga områden kan bebos, som till exempel klimatiserade flygplatsbyggnader som är avskurna från omvärlden. Det högst belägna häckningsområdet återfinns på ungefär 4500 meters höjd i Himalaya och det lägsta vid -86 meter i Death Valley i Nordamerika.
Gråsparven är en flockfågel, och kan ibland också ses i blandflockar med exempelvis pilfinkar. Under hela året uppvisar gråsparven ett sällskapligt och socialt beteende. Många beteenden hos gråsparven utförs i flock och sker synkroniserat.
Gråsparvar vattenbadar året om och solsken fungerar starkt stimulerande för bad. Före badet, som varar i ungefär tre minuter, dricker de ofta. Sandbad följer ofta badet eller växlar med det. Gråsparven gör samma rörelser vid sandbadet som vid vattenbadet. Oftast sker detta bad gemensamt efter varandra med anslutande gemensam fjädervård. Vid tillfälle försvaras det tråg som används för sandbadet mot artfränder även med ett hotbeteende motsvarande det vid födoplatser.
Gråsparven försvarar inget utsträckt häcknings- eller näringsrevir, utan endast boets eller sovplatsens närmaste omgivning. Vid tiden för häckningen är honor dominanta mot hanar i närheten av boet, fastän de är mindre.
Uppgörelser med artfränder observeras huvudsakligen vid födosök, vid bad- och sovplatser och vid boet. Nästan 90 % av sådana konflikter sker mellan hanar. Aggressioner yttrar sig ofta genom att gråsparven hotar rakt framifrån, genom att böja huvudet djupt framåt, vifta med och höja upp stjärten, burra upp ryggfjädrarna och vinkla vingarna. Vid högre intensitet förekommer också strider där sparvarna närmar sig varandra med öppnade näbbar och hackar mot varandra, ibland även i luften. Aggressioner mot andra arter förekommer huvudsakligen vid konkurrens om boplatser, men vid tillräckligt utbud är dessa sällsynta. Tillfälligtvis förhindrar gråsparvar andra hålhäckare från att bosätta sig i fågelholkar eller tränger bort dem därifrån. Pilfinken, vars levnadsområde delvis överlappar med gråsparvens, trängs bort av gråsparven endast under dennas tidiga häckningsbörjan.
Honor är vaksammare och skyggare än hanar. Distansen som fågeln tillryggalägger när människor, eller andra hot, närmar sig är ganska kort, men stiger vid tilltagande flockstorlek. När det varnas för en fiende på marken ilar artfränder fram och följer efter fienden, som de mobbar från träd och buskage medan de yttrar varningsläten. Även starar, på många platser den enda överlägsna konkurrenten om boplatser, blir mobbade och ibland bortträngda när den inspekterar potentiella häckningsplatser, men i regel behåller stararna överhanden i revirkonflikter.
Gråsparven bygger sitt bo i nischer och hålor, såväl som friliggande i träd och buskar. Den har en stark tendens till gemensam häckning. Ibland häckar den ensam, men ofta i lösare förening eller i kolonier, där bona oftast ligger på minst 50 centimeters avstånd från varandra. Den mångfaldiga användningen av lämpliga strukturer som boplats visar gråsparvens utpräglade anpassningsförmåga. Typiska boplatser är skyddade hålrum på eller i närheten av byggnader. Det kan vara under lösa takpannor, i ventiler, i håligheter i byggnader eller i nischer under skärmtak. Även fågelholkar, svalbon och hackspettshål används. Tillfälligtvis kan man också finna gråsparvar som inneboende i storkbon, där de gynnas av att deras fiender från luften inte vågar sig i närheten av sådana bon. Om det råder brist på boplats kan gråsparvar också bygga bon i träd eller buskar, som de förser med ett tak av strån. Sådana bon anläggs på mellan 3 och 8 meters höjd och är därmed i genomsnitt högre och mer otillgängliga för predatorer än pilfinkens. Friliggande bon anses som gråsparvens ursprungliga botyp.
Oberoende av platsen för boet är det i princip alltid runt och har ingång från sidan. Boet byggs inte särskilt noggrant och bomaterialet, som utvändigt inte är bearbetat, hänger oftast löst ned. Gråsparvar bygger av nästan alla material, exempelvis halm, gräs, ull, papper eller lump. Materialet bestäms mindre genom urval och mer av dess tillgänglighet, inom en omkrets på 20 till 50 meter. Boet fodras invändigt med fina strån och fjädrar. Friliggande bon når en fotbolls storlek, medan bon i nischer och hål anpassas till omgivningen och varierar avsevärt i storlek. Boet påbörjas oftast av hanen under parningsleken. I centrala Europa sker detta tidigast från mitten av mars. Framför allt för fåglar som häckar för första gången föregås ett bobygge av en fas då de planlöst flyttar omkring bomaterial. Paret färdigställer boet gemensamt, mest intensivt under veckan före äggläggningen. Bobygget kan pågå över flera veckor, men om ett bo går förlorat kan ett ersättningsbo byggas på två till tre dagar.
Gråsparven livnär sig huvudsakligen på frön och då framför allt frön av odlade spannmålsarter, som i lantliga områden kan utgöra 75 % av födan. Vete föredras framför havre och korn. Regionalt och årstidsvis kan andelen frön av vilda växter motsvara eller överträffa andelen spannmål. Från våren till sommaren spelar också animalisk föda en viktig roll och kan utgöra upp till 30 % av den samlade födan. Det rör sig då om insekter och deras larver samt andra ryggradslösa djur. Framför allt i städer visar gråsparvar ett opportunistiskt beteende och blir allätare. Särskilt vid gatukök och i friluftslokaler syns detta.
Gråsparven utfodrar sina ungar under de första dagarna nästan uteslutande med larver och andra sönderdelade insekter. Om dessa inte finns att tillgå och ungarna utfodras med exempelvis bröd, kan detta förorsaka matsmältningsstörningar som kan leda till döden för ungarna. Med ungarnas tilltagande ålder utfodrar föräldrarna dem mer och mer även med frön, så att den vegetariska andelen av födan stiger till en tredjedel.
Födosöket sker nästan alltid i grupp, även under uppfödningen av ungarna. Till detta finns ofta stora flockar, mindre grupper eller åtminstone lösa föreningar. I spannmålsåkrar är grupper på omkring 20 fåglar mest effektiva, då den tid som används för att hålla vakt mot fiender blir kortare i större gemenskaper, men tidskostnaden för uppgörelser med artfränder i ännu större grupper mer än uppväger denna tidsvinst. Om en enskild gråsparv upptäcker en födokälla lockar den de andra genom rop och väntar innan den börjar äta. 75 % av dessa "pionjärer" är hanar. Ibland håller gråsparven fast matbitar med foten med hjälp av näbben medan den sönderdelar födan, liknande mesarnas beteende. Större stycken föda transporteras ofta och sönderdelas på ett annat ställe, även i boet.
Framför allt gråsparvar som lever i staden kan ofta observeras avsöka kylargrillar på parkerade bilar efter döda insekter. Gråsparven prövar ibland också att jaga i luften. Den startar då från en sittplats en kort jaktflygning efter förbiflygande insekter. Detta verkar besvärligt och inte så elegant som exempelvis hos grå flugsnappare, men leder ändå inte sällan till framgång.
Vid slutet av det första levnadsåret blir gråsparven könsmogen. Gråsparvar lever i regel i livslånga parbildningar. Om en partner dör sker snart en ny parbildning. Sporadiskt förekommer även bigyni (polygyni).
I centrala Europa börjar den huvudsakliga häckningstiden i slutet av april och varar till augusti. Under denna period produceras två till tre, i sällsynta fall till och med fyra kullar. Vid den första och andra häckningen utvecklas ungefär en tredjedel av äggen till flygfärdiga ungfåglar, men vid senare häckningar är det bara en femtedel. Dessutom har ungfåglarna hög dödlighet under de första veckorna efter utflygningen. Efter ett år lever i genomsnitt endast 20 % av ungfåglarna och i stadsområden ungefär 40 %. Den höga dödligheten beror framför allt på svårigheter med självständig anskaffning av föda och hög predation.
Parningsleken börjar med att hanen besätter boplatsen, i centrala Europa delvis redan från mitten av februari och framför allt i mars. Såväl en så skyddad boplats som möjligt som hanens haklapp som sväller under sången spelar en roll när honan väljer partner. Den oparade hanen uppvaktar med uppburrade fjädrar i det trånga boområdet med höga "tjili", "stsilib" eller liknande läten. Om en hona visar intresse visar hanen henne boplatsen, som han kryper in i med torra strån i näbben. Honan följer hanen en stund och prövar boplatsen. Först från och med detta tillfälle inleder hanen den egentliga sången, det strukturfattiga och monotona "tjilpandet", som ofta framförs timslångt.
Påfallande hos gråsparvar är också gruppleken. Denna börjar genom att två till åtta hanar högljutt förföljer en hona. Oftast i tät vegetation omringas honan av hanarna och dessa försöker omväxlande picka honan i kloakregionen och kopulera. Alla tjattrar upphetsat och lämnar vid denna tidpunkt all försiktighet. I regel förekommer inte kopulation. Den hane som bildar par med honan deltar också och förblir i honans närhet till slutet. Betydelsen av gruppleken är inte känd.
I det tidiga stadiet av häckningsperioden försöker hanen oftast utan framgång genomföra kopulationer. Då hoppar han fram och tillbaka med uppburrad fjäderdräkt, hängande vingar och upprätt stjärt. Under den senare fruktbara fasen är det honan som uppmanar till parning. Hon böjer sig då ned vågrätt med lätt höjd stjärt och vibrerande vingar. Honor kan ibland bjuda upp till kopulation 15 till 20 gånger i timmen. Hos kolonihäckande par är hanar däremot intresserade av oftare kopulation för att säkra sitt eget faderskap. Detta beteende och hanens bevakning av honan är dock endast delvis effektivt. I 8 till 19 % av fallen har kopulationer utanför parbildningen påvisats.
Beståndet av gråsparvar i hela världen uppskattas till 500 miljoner individer. Endast ganska oexakta uppskattningar finns, även för Europa. BirdLife International anger antalet gråsparvar i Europa till 63–130 miljoner häckande par. Det europeiska beståndet genomgick under 1990-talet en måttlig minskning (moderate decline) på över 10 %. IUCN bedömer att det globala beståndet inte har minskat så mycket att det uppfyller rödlistningskriteriet för populationsminskning, det vill säga över 30 % under en 10-årsperiod.
I västra Centraleuropa har beståndet gått tillbaka tydligt under andra hälften av 1900-talet. Denna tillbakagång är uppenbar för observatörer som exempelvis kan erinra sig de stora svärmarna på spannmålsåkrar på 1950-talet. Dock är beståndets tillbakagång endast dokumenterad med stora luckor på grund av det dåtida ringa intresset för denna art och avsaknaden av data från denna tid.
Det kan finnas många anledningar till denna tillbakagång och följande orsaker anges:
Situationen beror dock mycket på lokala förhållanden. I olika europeiska storstäder som London, Paris, Warszawa, Hamburg och München har en mycket stark tillbakagång observerats under de senaste åren. I stadsdelen St. Georg i Hamburg minskade antalet gråsparvar mellan 1983 och 1987 från 490 till 80 fåglar per kvadratkilometer. I Berlin avtecknar sig tillbakagången först lokalt i saneringsområden och beståndet med 280 fåglar per kvadratkilometer intar en topposition i internationell jämförelse.
