Stare (Sturnus vulgaris) är i Europa den vanligaste och mest utbredda företrädaren för familjen starar (Sturnidae). För en ovan betraktare kan den förväxlas med koltrasten, eftersom denna är en annan vanlig gulnäbbad mörk fågel som ses öppet på gräsmattor och inne i samhällen och städer. Staren är dock mindre, har spetsiga vingar och i sommardräkt en metalliskt blänkande fjäderdräkt. Det är en ljudlig fågel, speciellt när den är samlad i flockar, och den har en omusikalisk men mycket varierad sång. Dess förmåga att härma ljud finns omskrivet i litteraturen, både av Plinius den äldre och William Shakespeare.
Staren delas upp i ett tiotal underarter som förekommer i öppna biotoper över dess ursprungliga utbredningsområde som sträcker sig över tempererade Europa och västra Asien. Den har även introducerats till Australien, Nya Zeeland, Kanada, USA, Mexiko, Peru, Argentina, Falklandsöarna, Brasilien, Chile, Uruguay, Sydafrika och Fiji. I de södra och västra delarna av Europa, och i sydvästra Asien, är den en stannfågel medan häckfåglarna i norra och nordöstra delarna flyttar söderut och västerut inom häckningsområdet under vintern, men även längre söderut, till Iberiska halvön och Nordafrika.
Staren bygger ett slarvigt bo i en naturlig eller konstgjord håla, och lägger vanligtvis 5–6 ljusblå ägg. Äggen kläcks efter två veckor och ungarna stannar i boet i ytterligare tre veckor. Arten är allätare, och lever av en mängd olika ryggradslösa djur men även frön, frukt och bär. Efter häckningen samlas den på ett typiskt sätt i stora flockar. Bestånden i Europa har efter en markant ökning på 1800-talet, minskat sedan 1960-talet. I vissa områden har den tidigare vanliga synen av mycket stora synkroniserade flockar av starar blivit allt mer sällsynt.
Staren har en kroppslängd på 19 till 22 cm, och ett vingspann på 37–42 cm. Den har en kort stjärt och i flykten verkar vingarna trekantiga och spetsiga. Den väger i genomsnitt 82 gram, där honorna genomsnittligt är något lättare.
I vinterdräkt är kroppen svartaktig med metalliskt grön eller purpurfärgad glans och fjädrarna har vita till beigefärgade spetsar. Hela kroppen framstår därigenom som ljust fläckig. Vingarna och stjärtfjädrarna är svartbruna med ljusbrun bräm, armpennorna är dessutom beströdda med metalliskt glänsande fläckar. Häckningsdräkten framträder tidigt på året genom nötning av de ljusa spetsfläckarna på kroppsfjädrarna. Kroppen är då i sin helhet svartaktig och metalliskt glänsande. Näbben är gul i häckningsdräkt och svartaktig i vinterdräkt. Benen är rödbruna. Ögonens regnbågshinna är mörkbrun hos hanen och ljus hos honan.
Könen skiljer sig endast obetydligt åt. Honor är något mindre intensivt metallglänsande än hanar och punktteckningen på kroppen behålls oftast tydligare hos honor i häckningsdräkt. Undernäbbens bas är hos hanen i häckningsdräkt blågrå medan den hos honan är gulvit eller svagt rosa.
Juvenila starar saknar metallglans, kroppen är gråbrun men strupen något ljusare. Den har ett diffust ljust ögonbrynsstreck och örontäckarna är något mörkare. Vingarna är mörkbruna med ljus bräm och är utan metallglans. Näbben är matt brunsvart och benen gråaktigt rosa.
När de juvenila fåglarna genomför sin första ruggning i slutet av juli till september till första vinterdräkt ruggas först kroppsfjädrarna till svarta fjädrar med vita prickar. Sist ruggas fjädrarna på huvudet och vingar, vilket gör att man under denna period lätt kan urskilja dessa ungfåglar med kvardröjande mattbrunt huvud. På marken går staren snarare än hoppar. Flykten är direkt och snabb, flyktprofilen triangelliknande med kort stjärt.
Staren har ursprungligen en palearktisk utbredning, till största delen söder om polcirkeln och den finns allmänt i Europa och i mellersta Asien österut till Kina. Staren bebor nästan alla typer av terräng. Den bebor de boreala och tempererade zonerna, samt den nordligaste delen av medelhavszonen, i Europa och Asien från Island och Norge i väster, till centrala Sibirien och nästan ända till Bajkalsjön i öst. I Europa ligger den norra utbredningsgränsen vid Nordkap och på Kolahalvön, längre österut vid norra Ural, och avviker i västra Sibirien tillbaka till ungefär 60° nord. Utbredningens sydgräns löper i Europa genom norra Spanien, södra Frankrike, Italien, Jugoslavien och norra Grekland; i Asien genom Turkiet, norra Irak och Iran, Afghanistan, Pakistan och nordvästra Indien bort till nordvästra Mongoliet.
I Europa har staren en heltäckande utbredning. Den saknas endast i det inre av stora slutna skogsområden, i fullständigt utrymda jordbrukslandskap samt i höjdlägen från ungefär 1500 meter och uppåt. Staren förekommer även i städer och i större städer kan den ses även i de mest centrala delarna. Den högsta tätheten uppnås i områden med hålrika trädgrupper och angränsande ängsmark för födosök.
Att häckningsförloppet är starkt synkroniserat, att självständiga ungfåglar omedelbart bildar flockar och att stararna hela året lever i grupper, som även använder gemensamma sovplatser, tjänar i väsentliga delar till att undvika fiender. Visserligen innebär de stora flockarna en kamp om födan, men för den enskilda staren i den stora flocken är predationsrisken liten. De stora flockarna utför spektakulära, fullständigt synkroniserade rörelser när en flygande fiende närmar sig. I Europa utgörs hotet från luften framförallt av pilgrimsfalk, lärkfalk, duvhök och sparvhök. Flockarna drar sig ryckvis samman, liknande ett fiskstim, till ungefär klotform, pulserar eller bildar vågor. Dessa manövrer ska antagligen i huvudsak tjäna till att göra det omöjligt för den anfallande rovfågeln att välja ut en enskild fågel.
Staren är en generalist vad gäller föda, men den skiljer sig mycket efter årstid. På våren och början av sommaren förtärs framförallt marklevande ryggradslösa djur, särskilt insekter, insektslarver, daggmaskar och små snäckor. Under övriga delar av året äter staren övervägande frukt och bär av alla sorter, i centrala Europa framförallt körsbär och äpple, i Syd- och Västeuropa framförallt vindruvor och oliver. Dessutom äter staren även matavfall från människor i bebyggda områden och på soptippar.
Födosöket sker övervägande på marken genom att staren plockar ryggradslösa djur och pickar i mjuk jord. I motsats till koltrasten rör sig staren gående och inte hoppande på marken. Ofta sker födosöket i nära kontakt med betande däggdjur, som även gärna används för att sitta på. Dessutom letar staren också föda i högre växtlighet, där den plockar skalbaggar och andra ryggradslösa djur eller pickar på frukter. Flygande insekter jagas också från utkiksplatser, eller när de uppträder i stora antal även under pågående flygning.
Boet är oftast en hålighet och staren kan tränga ut andra hålhäckande arter där den etablerar sig. Hanen och honan bygger gemensamt boet. Boet byggs ganska oorganiserat av torra blad, strån, rötter, halm, hår, ull och fjädrar i de mest olika sorters hålor. Övervägande används trädhålor, men även klippskrevor och i bebodda områden fågelholkar och hålrum på byggnader av alla sorter som häckningsplats.
Starar bildar par för en säsong åt gången. Hanar kan under häckningsperioden vara monogama, bilda par med flera honor (simultan polygyni), eller efter avslutad häckning med första honan häcka med en annan hona (successiv polygyni). Vid en studie i Belgien var 20–60 procent av alla hanar polygyna, i Frankfurt am Main minst 50 procent. I extremfall påvisades i Frankfurt am Main för en hane under en häckningsperiod 5 häckningar med 4 olika honor; i Antwerpen häckade 1 hane samtidigt med 2 honor och successivt med ytterligare 3. Äkta andrahäckningar är däremot sällsynta; deras antal ligger förmodligen under 10 procent. För förstahäckningarna i norra halvan av Europa och i södra Skandinavien sker äggläggningen koncentrerat, oftast mellan den 10 och 30 april, men äggläggning kan förekomma under den ungefärliga perioden 1 maj till 5 juni. Äggen är ljusgröna till ljusblå och utan teckning. De väger i genomsnitt 6,8 g och mäter i genomsnitt 30 × 21 mm. Kullen består vanligtvis av 5–6 ägg, men kan variera från tre till nio, och ruvas av båda föräldrarna i 11–13 dygn. Ungarna blir flygfärdiga efter 17–25 dagar. I Centrala Europa flyger majoriteten av ungfåglarna ut mellan 20 maj och 10 juni. De sista ungfåglarna från senhäckningar och från polygyna hanars successiva häckningar är flygga, det vill säga redo att ta hand om sig själva, i mitten till slutet av juli.
Staren är en av de mest introducerade arterna i världen och på detta sätt har människan fört fågeln med sig till bland annat Sydafrika, Nordamerika, Australien och Nya Zeeland. Den bebor idag nästan hela Nordamerika från arktiska Kanada till subtropiska Mexiko. Staren är en anpassningsbar allätare och har i delar av världen spridit sig snabbt. Sedan den introducerades i delstaten Victoria i Australien 1861 har den på många håll blivit ett hot både mot odlingar men även inhemska arter som konkurreras ut. I delar av Australien låter man därför jägare skjuta av populationen med starar. Många av de populationer som har introducerats har sedan själva spridit och etablerat sig i andra områden som Västindien, Centralamerika, norra delarna av Sydamerika och Nya Guinea.
I Europa ökade beståndet av starar kraftigt från mitten av 1800-talet. I samband med denna ökning utvidgades artens utbredningsområde åt väster och nordöst. Denna beståndsökning fortgick ungefär fram till mitten av 1900-talet. Väsentliga orsaker till denna utveckling anses ha varit ett mildare klimat, den stora ökningen av ängsmark genom uppodling och avvattning av stora mossar, utvidgningen av frukt-, vin- och olivodlingar samt den förbättrade tillgången till föda på marken genom gödsling. Dessa faktorer ledde till en förbättring av födosituationen såväl i häckningsområden som i övervintringsområden.
Ungefär sedan mitten av 1960-talet har kraftiga tillbakagångar i beståndet noterats. Dessa förklaras delvis med minskning av ängsmark och intensiv pesticidanvändning, men har antagligen även klimatiska orsaker.
Världsbeståndet uppskattades i början av 1980-talet till ungefär 600 miljoner individer. Det brittiska beståndet uppskattades i slutet av 1980-talet till minst 1,1 miljoner häckande par, för Nederländerna angavs för perioden 1979-85 750 000–1,3 miljoner häckande par, för Tyskland år 1999 1,7–4,3 miljoner häckande par och för Polen 1977 cirka 4 miljoner häckande par. För Europa (förutom Ryssland) uppskattades beståndet i början av 1990-talet till 20-23 miljoner häckande par.
I norra Europa har populationen sjunkit mellan åren 1980 och 2015, vilket även gäller för den nordamerikanska populationen under perioden 1970 till 2014. År 2018 uppskattades världspopulationen uppgå till 150 miljoner adulta individer. Den europeiska populationen bedöms utgöra 55% av den globala, och uppskattas till 28,8-52,4 miljoner par, vilket omräknat innebär 57,7-105 miljoner adulta individer. Arten är sedan 2015 rödlistad som sårbar (VU) i Sverige. 2018 uppskattades det svenska beståndet till drygt 400 000 par.
