Stillahavsgärdsmyg (Troglodytes pacificus) är en fågel i familjen gärdsmygar inom ordningen tättingar. Fågeln förekommer i västra Nordamerika. Tidigare behandlades den som en del av gärdsmygen, men urskiljs numera oftast som egen art.
Stillahavsgärdsmygen är en mycket liten och mörk gärdsmyg med liten näbb, ljust ögonbrynsstreck och en kort stjärt som den nästan alltid håller rest. Fjäderdräkten är mörkbrun med tvärband ovan och även på flankerna, ljusprickade tertialer och ljusare strupe. Den är mycket lik både vintergärdsmygen och eurasiska gärdsmygen, men skiljer sig från den förra genom något längre stjärt, kortare vingar, mörkare och mer rödbrun fjäderdräkt och mer beigefärgad snarare än vit på ögonbrynet och fläckarna på tertialerna. Skillnaderna mot gärdsmygen har ännu inte helt fastställts, men verkar mindre fläckad på bröstet och övre delen av flankerna.
Liksom sina nära släktingar har stillahavsgärdsmygen en lång, komplex och påfallande ljudstark sång för att komma från en så liten fågel, en serie klingande drillar som pågår i fem till tio sekunder. Jämfört med vintergärdsmygen är den hårdare, mer varierad och mindre musikalisk. Kontaktlätet är ett ljust och hårt "chat-chat", jämfört med vintergärdsmygens mörkare "jip-jip".
Stillahavsgärdsmygen delas här upp i 13 underarter i två underartersgrupper med följande utbredning, baserat på Clements et al.
Andra auktoriteter urskiljer endast sju underarter, där tanagensis, seguamensis, stevensoni och petrophilus inkluderas i kiskensis, medan obscurior och muiri förs till nominatformen.
Stillahavsgärdsmygen häckar i fuktiga barrskogar med tät undervegetation, men även i löv- och blandskog. Den hittas även på trädlösa öar i Aleuterna i tät och låg vegetation. Fågeln frekventerar gärna områden intill vattendrag, men kan också ses i skog långt från vatten. Födan består av ryggradslösa djur som insekter, men har också setts ta sniglar och frukt. Den födosöker på marken, på ruttnande lågor och rotvältor, i klippskrevor och vid trädens fot. Äggläggning inleds från början till mitten av april i Oregon, mitten av april i British Columbia och slutet av maj i Alaska. Den lägger två eller tre kullar per häckningssäsong.
Artens populationstrend är okänd, men utbredningsområdet är relativt stort. Internationella naturvårdsunionen IUCN anser inte att den är hotad och placerar den därför i kategorin livskraftig.
