Afghansnöfink (Montifringilla theresae) är en fågel i familjen sparvfinkar inom ordningen tättingar, Afghanistans enda endemiska fågelart.
Fågelns vetenskapliga artnamn hedrar Theresa Rachel Clay (1911-1995), brittisk parasitolog, expert på framför allt fågellöss.
Te
TerrestriskOvipari är fortplantning genom äggläggning. Bland ovipara djur finns fåglar, groddjur, insekter samt de flesta kräldjur och fiskar. I vissa fa...
Murmuration är ett kollektivt beteende hos fåglar i flock, i synnerhet starar. Det är en synkroniserad flygande flock av starar, där ett stort ...
In
Inte en migrantA
börjar medAfghansnöfinken är en 13,5-15 cm lång snöfink med skillnad i utseende mellan könen. Hanen är gråbrun med vitt inslag i vingen, en svart ansiktsmask och en tudelad svart fläck på halsen. Honan är mer beigebrun med svagare och mer grå ansiktsmask samt mindre vitt i vingen. På manteln syns korta, mörka streck och på stjärten ett vitt band utom på de två mittersta stjärtpennorna. Flykten är tung och rak.
Afghansnöfinken är endemisk för Afghanistan och förekommer enbart i norra delen av Hindukush, känd från bergspassen Shibar, Deh Sabz och Unai samt några andra områden mellan 67° och 69° O. Den hittas i bergstrakter på mellan 2575 meters höjd i steniga bergssluttningar och på bergsplatåer. Vintertid sprider den sig till lägre nivåer samt något norrut in i Badghisprovinsen och södra Turkmenistan.
Afghansnöfinken lever mestadels av små frön från växter som Carex pachystylis, Convolvulus divaricatus, och Thuspeinantha persica men även av insekter som myror och vivlar. Vintertid formar den stora flockar med dussintals eller hundratals individer, ibland med andra snöfinkar, stensparvar och lärkor.
Afghansnöfinken häckar i hålor i marken utgrävda av gnagare som sislar och murmeldjur, framför allt gul sisel. Den fodrar boet med fjädrar samt hår från dromedarer, getter och gnagare.
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot. Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC). Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som sparsamt förekommande till lokalt vanlig.
