Bombus occidentalis är en korttungad humla med en varierande färgteckning. Hos den mest utbredda formen är huvudet hårigt i en blandning av gula och svarta hår, den främre delen av mellankroppen är gul, medan den bakre är svarthårig. Bakkroppen är svart utom de tre sista segmenten som är vita; dock är det allra sista segmentet glest behårat, så att den svarta kroppsfärgen lyser igenom. I södra Kalifornien finns en annan form, som skiljer sig åt genom att ha gult på sidorna av det andra bakkroppssegmentet, gult på hela det tredje, och femte bakkroppssegmentet rödbrunt. Ytterligare en färgform finns i Klippiga bergen; denna skiljer sig från den första genom att större delen av mellankroppen är gul, och att bakre delen av andra och hela tredje bakkroppssegmenten är gula. Generellt ser hanen likadan ut som honorna (drottning och arbetare), men huvudet är rent gult framtill och mitt på översidan.
Arten var en gång vanlig i större delen av västra Nordamerika, från Alaska i norr till norra Kalifornien, Oregon, Idaho, Montana, Wyoming och västra Nebraska i öster samt Utah, Colorado, norra Arizona och New Mexico i söder. Sedan 1998 har emellertid arten minskat drastiskt, och förutom de fortfarande livskraftiga populationerna i Alaska och Klippiga bergen i USA och Kanada återstår endast rester. Man misstänker att den, likt arten Bombus affinis, kan ha smittats med den mikroskopiska svampen Nosema bombi från kommersiellt inporterade humlor.
Den har tidigare, när den var mera spridd, varit en vanlig besökare hos växter som björnbär, blåbär, avokado, äpple och blålusern. Den används fortfarande kommersiellt för att pollinera växthustomater och tranbär. Precis som flera andra nordamerikanska humlor och även den europeiska tjuvhumlan, brukar denna humla stjäla nektar ur långpipiga blommor genom att bita hål på nektargömmet.
Drottningen är aktiv mellan mitten av mars till september, arbetarna mellan juni och september, och hanarna mellan juni och september/oktober.
