Kapverdevråken är en medelstor vråk med längden 48 cm och vingspannet 110 cm, ungefär lika stor som nära släktingen ormvråken, möjligen något mindre. I fjäderdräkten liknar kapverdevråken också ormvråken, men med mycket variation individer emellan där nästan alla tillhör en rostbrun kraftigt tecknad morf. Vingundersidan är mer konstrasterande med ljusare handpennor och bredare svart på bakkanten av vingen, alltså mer påminnande om stäppvråk eller örnvråk än omvråkens nominatform.
Kapverdevråk förekommer enbart i Kap Verdeöarna där den är stannfågel, främst på öarna Santiago och Santo Antão. Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter. Tidigare betraktades den som en underart till ormvråk (B. buteo), men DNA-studier visar att den snarare är systerart till sokotravråken och dessa två närmare örnvråken. Enligt Porter och Kirwan (2010) finns även stöd i morfologin för denna indelning. En hypotes är att både kapverdevråken och sokotravråken är rester av en gammal vråkpopulation som förekom vida spridd över norra Afrika när Sahara var ett savannområde. Kapverdevråken erkänns därför numera allt oftare som egen art, exempelvis av tongivande International Ornithological Congress och Clements et al. BirdLife International, vars taxonomi ligger till grund för internationella naturvårdsunionen IUCN behåller den än så länge fortfarande som underart till ormvråken, medan Howard & Moore istället flyttar formen till örnvråken.
Arten häckar mellan januari och april. I övrigt är inget känt.
Internationella naturvårdsunionen IUCN erkänner den inte som art, varför dess hotstatus formellt inte har bedömts. Beståndet tros dock bara bestå av några tiotal par och skulle därför säkerligen klassas som akut hotad om den erkändes som art av IUCN.
Arten har tidigare beskrivts som "inte ovanlig". En orsak till tillbakagången av kapverdevråken och "kapverdegladan" (Milvus fasciicauda) tros vara förgiftning av lösdrivande hundar. Rovfåglarna har dock alltid uppfattats som hönstjuvar av människan.
