Nötskrika (Garrulus glandarius) är en fågel som tillhör familjen kråkfåglar. Den förekommer i ett vidsträckt område i den palearktiska regionen, från västra Europa och nordvästra Afrika österut till Asiens östra kust och söderut i Sydostasien. Utseendemässigt uppvisar den en mängd variationer och delas upp i ett flertal underarter. I sittande ställning syns främst den rödgrå till beigeröda kroppen men i flykten visar den upp sina starkt kontrasterande vingar och stjärt i svart och vitt med inslag av ljusblått. Dess hesa varningsläte, som även används som lockläte, är karaktäristiskt och hörs långt. Dess sång, som hörs om vårvintern, är i stället lågmäld och har en djup, visslande klang.

Nötskrikan lever parvis under häckningstiden, annars familjevis eller i spridda flockar. Boet placeras i träd. Den lägger 5–8 ägg. Bägge föräldrarna matar ungarna och fortsätter med detta även när de blivit ganska stora. Födan är mycket varierad. Den lever av bland annat frukt, insekter, kräldjur, fågelägg och fågelungar och mindre däggdjur. På hösten hamstrar den föda som den lever av på vintern. I de södra delarna består födan då främst av nötter och ekollon.

Nötskrikan har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stor global population. Den bedöms inte vara hotad och IUCN kategoriserar den som livskraftig.

Dagaktiv

Allätare

Generellt solitära djur

Dominanshierarki

Inte en migrant

börjar med

Utseende

Nötskrikan har en iögonfallande färgning. Kroppen är i huvudsak rödgrå eller beigeröd. Den har vitaktig panna och strupe, svarta fläckar på hjässan och svart mustaschstreck på sidan av huvudet och vit gump. Vingarna är utåt svarta med en stor vit fläck. Vingarna är brunröda längre in mot kroppen. De större vingtäckarna är azurblå, med svarta tvärstreck. Stjärten är svart. Den känns igen på sin korta, runda näbb, som bakom den nedböjda spetsen är försedd med raka käkkanter och hak. Vingarna är korta och trubbiga, stjärten lång och avrundad, fjäderbeklädnaden yvig och silkeslen och huvudet har en tofs. Kroppslängden är 32–37 cm, vingspannet 54–58 cm. Den väger ungefär 170 gram.

Den flyger tyst och svävande och rör sig med lätthet mellan träden. På marken är dess rörelser mer otympliga och hoppande.

Nominatgruppen har streckad hjässa.
Cervicalis-gruppen har roströd nacke, grå mantel, mycket ljusa sidor på huvudet och svart hjässa.
Atricapillus-gruppen har ett mycket ljust, nästan vitt ansikte, strupe och nacke med bara antydan till ljust roströd färg och i övrigt svart hjässa.
Underarten G. g. hyrcanus är mindre än arterna i cervicalis-gruppen och har svart panna och bredstreckad hjässa.
Brandtii-gruppen har streckad hjässa, rödaktigt huvud, mörk iris och grå mantel.
Leucotis-gruppen saknar vitt på vingarna, har vit panna, svart hjässa och mycket vitt på sidorna av huvudet.
Bispecularis-gruppen har ostreckad hjässa och saknar vita vingband.
Japonicus-gruppen har ett stort vitt vingband, svart ansikte, vit strupe, roströd nacke och mantel och vit hjässa med tydliga svarta längsgående prickar.

Distribution

Geografi

Kontinenter

Europa, Asien, Afrika

Subkontinenter

Sydvästasien, Centralasien, Östasien, Sydostasien, Nordafrika

Biogeografiska områden

Palearktiska regionen, Orientaliska regionen

WWF-biomer

Tempererad lövskog och blandskog, Barrskogsklimat, Tropiska fuktiga skogar

Nötskrikan var en av de arter som Linné ursprungligen beskrev i sin Systema naturae från 1700-talet. Han placerade den i gruppen med kråkfåglar under namnet Corvus glandarius.

Den förekommer i ett vidsträckt område i den palearktiska regionen, från västra Europa och nordvästra Afrika österut till Asiens östra kust och söderut i Sydostasien.

Världspopulationen av nötskrika uppvisar en mängd variationer med mycket komplexa släktskap och ofta klinala övergångar. Vissa delar upp arten i så många som ett fyrtiotal olika underarter. Föga är känt om kontaktzonerna mellan dessa underarter och arten kan möjligen omfatta mer än en art. Man brukar placera underarterna i sju (Vaurie 1954) till åtta (Madge & Burn 1994) grupper. Listan nedan med följer IOC för underarterna och Clements et al. för underartsgrupperna: Klicka på ”Visa” för att se listan med underarter.

Sedan 2016 urskiljer Birdlife International och naturvårdsunionen Internationella naturvårdsunionen bispecularis-gruppen och leucotis (utan oatesi) som de egna arterna blekkronad nötskrika respektive vitkindad nötskrika.

Den är mestadels en stannfågel men populationerna som har sin utbredning i bergiga områden i Asien gör årsvisa höjdförflyttningar De nordligaste häckpopulationerna kan vissa vintrar uppträda som strykfåglar. Vissa år observeras exempelvis stora mängder av sträckoroliga nötskrikor vid Norrlandskusten.

I Sverige häckar den allmänt i de södra och mellersta delarna, samt upp till och med mellersta Norrland. Nötskrikan är Sveriges talrikaste kråkfågel.