Grön trädpyton (Morelia viridis) är en ogiftig pytonormart i Nya Guinea, diverse öar i Indonesien och Kap Yorkhalvön i Australien. Som namnet avslöjar bor den mestadels i träden och har en starkt grön färg. Som ungdjur är den dock gul, mörkröd eller brunaktig i färgen. Denna färg går sedan över till dess typiska gröna färg efter ungefär ett år.
Den lever framförallt i regnskogar, bland skog och buskar. Den gröna trädpytonormen är sympatrisk med Rutpytonen (Morelia spilota) och konkorrerar inom samma ekologiska nisch.
Na
NattaktivNattaktiv är organismer vars dygnsrytm kännetecknas av att deras aktiva beteenden, exempelvis näringsintag, koncentreras till dygnets mörka tim...
Kö
KöttätareKöttätare är djur och andra organismer som helt eller delvis lever av bytesdjur. Se även rovdjur och predator. Ett annat ord för köttätare a...
Ar
ArborealBa
BakhållsdjurPr
PrecocialOv
OvipariOvipari är fortplantning genom äggläggning. Bland ovipara djur finns fåglar, groddjur, insekter samt de flesta kräldjur och fiskar. I vissa fa...
Ic
Icke giftigSo
Solitära djurIn
Inte en migrantG
börjar medGr
Gröna DjurNär ormen är vuxen är den 120 – 200 cm, den maximala längden ligger på 210 cm. Nykläckta ungar är mellan 15 och 25 cm långa. Den är vacker med sin starkt gröna färg. Färgmönster kan variera ganska mycket beroende på vilket område djuret kommer ifrån. På ena stället är ormen lysande grön med vertikala vita eller gula streck över kroppen. På andra stället är den djupgrön med utspridda fläckar i vitt, gult eller blått. Man har genom selektiv avel lyckats få fram helblåa individer av grön trädpyton, då kallas ormen Morelia viridis blue morph, men detta anses inte vara vanligt. Ungarna har också många olika färger. De kan vara rödaktiga, starkt gula eller orange. Med åldern får de sedan den typiska gröna färgen, men de kan även behålla den gula färgen eller bli blåa istället.
Den gröna trädpytonen tillbringar mestadels dagarna ihoprullad på en gren. Nattetid är den aktiv och med hjälp av sina värmekänsliga läppgropar fångar den byten med stor precision på nätterna. Dess beteende tillsammans med utseendet gör att den kan förväxlas med smaragdboan (Corallus caninus), som finns i Sydamerika, om dessa två inte ses i sin naturliga miljö. Det är inte helt ovanligt att den gröna trädpytonen, till skillnad från smaragdboan, vistas på marken vid förflyttning mellan träden.
Ormens diet består till största del av små däggdjur, till exempel gnagare och små fåglar. Den kan även äta någon reptil om den kommer åt. När den jagar, ligger den stilla och väntar på att något djur ska komma i närheten. Då håller den fast i en gren med svansen och kastar ut kroppen i en s-formad position och fångar bytet i munnen. Den drar sedan in kroppen och slingrar den runt bytet och kväver det. Den gröna trädpytonen kan även locka till sig lämpliga bytesdjur genom Bytesmimikry, då den leker med sin svartfärgade svansspets, som då kan likna en mask eller larv.
I fångenskap kan man ge dem möss. Då ska ungarna ha ett litet byte var femte till sjunde dag, äldre ungar och yngre vuxna kan få en mellanstor mus var sjunde till tionde dag och de vuxna kan få en stor mus var tionde till fjortonde dag.Man måste vara mycket noga med att inte övermata dessa ormar, eftersom de lätt blir överviktiga och det skulle vara förödande för dessa smala och smidiga ormar.
Parningen sker vanligtvis efter en viloperiod i lägre temperatur då ormarna har fått vila upp sig och är förberedda på en parning. Honan och hanen parar sig på traditionellt ormvis (de slingar sig runt varandra). Honan lägger sedan sina ägg, 12-25 stycken, i en hög på marken, det är en av de få gångerna de håller till på marken. Hon kan också lägga dem i en trädhåla om detta finns. Följande månader så vaktar hon äggen genom att slingra sig runt dem. Hon skyddar dem på detta sätt från rovdjur och håller dem även varma genom små vibrationer som hon skapar med rörelser från sin kropp för att öka kroppstemperaturen och på sätt ge dem rätt temperatur.
Den gröna trädpytonormen anses idag vara livskraftig. Eftersom den ökade populariteten i terrariet gjorde att många individer fångades in. Idag går uppfödningen av dessa ormar bra och det har gjort att allt färre exemplar fångas i det vilda vilket gör att de håller på att återhämta sig. Ett problem som fortfarande finns är att deras naturliga miljö, regnskogen, förstörs av människan. Detta ger dem mindre yta att leva på och på så sätt svårare att finna föda och boplatser.
