Garfågel

Garfågel (Pinguinus impennis) var en fågelart tillhörande familjen alkor. Garfågeln kunde inte flyga men den var mycket skicklig på att dyka och den var en havslevande fågel vars hemvist var norra Atlanten. Den dog ut under 1800-talet på grund av alltför intensiv jakt. Den jagades främst för sitt kött och sitt dun, men även för sitt skinn och fett. Insamling av ägg bidrog också till att bestånden minskade. De två sista säkert identifierade exemplaren dödades den 3 juli 1844 på ön Eldey utanför Islands kust. Det finns några obekräftade uppgifter att garfågel skulle ha observerats ännu något tiotal år senare. Idag finns uppstoppade exemplar av garfågeln i åtskilliga museer.

Garfågeln var den största arten i familjen alkor. Med en längd på 75–85 cm och en vikt på ungefär 5 kg var den ungefär lika stor som en gås och mycket större än någon nu levande alka. Den var också den enda in i modern tid överlevande arten i släktet Pinguinus, en fågelgrupp som tidigare omfattat ytterligare en stor flygoförmögen alka, Pinguinus alfrednewtoni, som levde i Atlanten.

Garfågeln häckade på isolerade klippöar i norra Atlanten, nära till födorika vatten, vilket är en sällsynt biotop varför det bara fanns ett fåtal häckningsplatser. Utanför häckningstiden födosökte den i vattnen i norra Atlanten, söderut till New England och norra Spanien och norrut till Kanada, Grönland, Island och Norge.