Iberisk stenbock (Capra pyrenaica) är en art inom släktet getter som förekommer på iberiska halvön. Arten kategoriseras som livskraftig av Internationella naturvårdsunionen.
Iberisk stenbock är mindre och spensligare än alpstenbocken. Kroppen utan svans mäter 100–140 centimeter, mankhöjden är 65–75 centimeter och den väger cirka 40 kilogram. Den har ljusbrun päls som påminner om besoargetens (Capra aegagrus aegagrus). Under sommaren är pälsen ljusare eller rödaktig. Hannarnas horn, som har en annan form än alpstenbockens horn, är först böjd utåt samt uppåt och sedan inåt och nedåt, och uppgår till 75 centimeter. Honorna har mycket korta, nästan helt raka horn.
Arten förekom ursprungligen i Pyrenéerna och andra bergskedjor i Spanien och Portugal. På grund av jakt minskade beståndet betydligt. Idag har arten spritt sig till Portugal och Pyrenéerna i sydligaste Frankrike..
Liksom andra stenbockar och vildgetter lever dessa djur i bergiga och klippiga regioner. Angående levnadssätt och föda finns nästan inga skillnader till alpstenbocken. Iberisk stenbock äter alltså gräs, örter och löv. Parningstiden ligger mellan november och januari. Under dessa månader lever de i grupper på ungefär 10 individer som består av hannar och honor. I februari lämnar de fullt utvecklade hannarna gruppen. Inte fullt utvecklade hannar lämnar flocken i april. Dräktigheten varar i cirka 6 månader och slutar i april eller maj med födelsen av en enda unge, i sällsynta fall tvillingar.
Iberisk stenbock kategoriseras som livskraftig (LC) av Internationella naturvårdsunionen, och har varit så sedan 2008, då klassificeringen ändrades från nära hotad (NT). Arten håller på att återhämta sig efter att den minskat kraftigt, framförallt på grund av jakt och habitatfragmentering. Två av de fyra underarter som arten traditionellt har delats upp i, är utdöda. C. p. pyrenaica utrotades under 1800-talet på den franska sidan av Pyrenéerna. 1980 fanns på den spanska sidan cirka 30 individer kvar. Den sista honan, kallad "Celia", hittades död under ett nerfallet träd den 6 januari 2000. Det är oklart varför taxonet, trots bestående skyddsåtgärder dog ut. men flera hypoteser har lagts fram, som flera seklers samlade jakttryck, tjuvskytte, inavelsdepression, klimatförändringar eller parasitsmitta från tamboskap. Alla försök att återskapa underarten genom kloning har hittills misslyckats, trots att DNA har kunnat isoleras från den döda honan.
Populationerna som finns idag har säkra bestånd, med totalt mer än 100 000 individer. Det största enskilda utgörs av Iberiska bergen, med över 50 000 individer, både spontant inflyttade och återintoducerade. Sierra Nevada i sydöstra Spanien omfattar ungefär 15 000 exemplar av C. p. hispanica. C. p. victoriae som förekommer i centrala Spanien var 1905 nästan utrotad. Skyddsåtgärder för de sista 12 individerna resulterade i att beståndet ökade. Trots ökningen är underarten fortfarande föremål för vissa bevarandeåtgärder.
