Valross (Odobenus rosmarus) är en sälart som lever i Arktiska havet.
Typiskt för valrossen är dess två stora betar som kan bli upp till en meter långa. Betarna består av så kallad valrosselfenben och hos vuxna individer saknar de tandemalj. Även honan har betar men vanligtvis är hanens längre. I genomsnitt är hanen 300 cm och honan 260 cm lång. Hanen väger omkring 1000 kg (maximalt 1700 kg) och honan ungefär 800 kg. Valrossen ser hårlös ut, men har en kort päls. Vid födseln är huden starkt rödbrun men med tiden bleks den och blir gulbrun. Fenorna är mer rörliga än hos öronlösa sälar varför valrossen bättre kan förflytta sig på land. Liksom öronlösa sälar saknar valrossen yttre öron. Ovanför munnen förekommer ett skägg av cirka 450 borstiga hår. Huden är veckad och den är vanligen 2 till 4 cm tjock. Vid axeln är huden upp till 10 cm tjock. Liksom hos öronsälarna kan valrossen förflytta de bakre extremiteterna framåt.
Vuxna djur saknar nedre framtänder. Deras tandformel är I 1-2/0 C 1/1 P 3-4/3-4 M 0/0, alltså 18 till 24 tänder.
Utbredningsområdet ligger vid kusterna av Arktiska havet. Valrossen har under historisk tid flera gånger registrerats så långt söderut som Kamtjatka, Aleuterna, den södra Hudson Bay, Nova Scotia och södra Grönland. Arten vilar främst på packisen.
Även om det är det är mycket ovanligt så förekommer det att enstaka valrossar ibland siktats i svenska vatten, så har bland annat skett vid Tjörn under 2003, vid Smögen i mars 2022 och Arild i juni 2022.
Valrossar hittar sin föda i havet, vanligen på 10 till 50 meters djup. Därför dyker de ibland längre än 30 minuter men vanligen är de under vattenytan i 2 till 10 minuter. De lever huvudsakligen under vattenytan där de äter musslor, snäckor och kräftdjur. Bytets skal bryts sönder med hjälp av tungan. Arten äter även fisk, och ensamma hanar tar sällsynt små exemplar av andra sälarter eller till och med mindre valar. Vid födosöket borstar de havsbotten med skägget. Betarna används inte för att komma åt födan.
I det vilda har de nästan inga fiender. Isbjörnar provar ibland att skrämma flocken för att komma åt unga valrossar men de anfaller sällan vuxna valrossar.
På land har valrossar höga läten. Under vatten förekommer läten som påminner om kyrkklockors ljud eller skrapande samt klickande läten. Klickljuden pekar på att valrossen navigerar med hjälp av ekolokalisering men för det finns inga bevis.
Parningen sker troligtvis i vattnet. Äggen vilar 4 till 5 månader innan den egentliga dräktigheten börjar som varar i 10 till 11 månader. Därför föds ungarna 15 till 16 månader efter parningen. Det blir bara en kalv per ko som vid födelsen väger lite över 60 kg. Kalvarna är cirka 1 meter långa och när de föds kan de med en gång simma. Efter två år slutar honan att ge di men kalven stannar ett tag till vid kon. Honor blir könsmogna efter 6-7 år och hanar efter 9-12 år.
En valross kan bli 40 år gammal.
Inuiternas jakt har aldrig utgjort något hot mot valrosspopulationen. Den västerländska jakten har däremot utgjort ett tydligt hot, särskilt jakten efter de eftertraktade betarna som består av valrosselfenben. Beståndet vid Amerikas östkust, söder om Labradorhalvön, utrotades före 1800-talet. Bara mellan 1925 och 1931 dödades 175 000 valrossar. Underarten Atlantisk valross (O. r. rosmarus) är med omkring 18 000 individer nästan utdöd. I Stilla havet har idag USA och Ryssland inlett skyddsåtgärder vilket gjort att beståndet har återhämtat sig. Idag finns det omkring 200 000 valrossar där. Den globala uppvärmningen är ett hot mot valrossens överlevnad.
