Apis mellifera mellifera

Grunderna för en mera detaljerad beskrivning av det nordiska biet lades av den tyske honungsbiforskaren Friedrich Ruttner på 1800-talet. Det nordiska biet kan skiljas från andra underarter genom en kraftigt byggd kropp, trubbig bakkropp, svart kitinpansar, riklig behåring på mellankroppen, och glesa hår på bakkroppen (se figur 1). Färgen på kroppen varierar från brun till svart. Detta är därmed ett särskilt kännetecken eftersom andra underarter av honungsbiet oftast har gula inslag på sina bakkroppar. Jämfört med andra västerländska underarter av honungsbin har det nordiska biet den längsta och bredaste kroppsbyggnaden och den längsta behåringen på bakkroppen (mellan 0,4 och 0,5 mm). Däremot har det den kortaste sugsnabeln (labium), där längden varierar beroende på ort (till exempel i Sydfrankrike är den 6,45 mm lång, i Alperna 6,19 mm lång, och i Norge 5,90 mm lång).

För närvarande antar man att de genetiska egenskaperna hos de nordiska bina är mer eller mindre identiska inom ett område som sträcker sig från de brittiska öarna till Uralbergen och upp till Norden. Men på grund av lokala skillnader i klimat och vegetation (foderväxter) kan det bildas lokala, distinkta ekotyper. I Schweiz och Österrike finns en speciell variant Apis mellifera mellifera Nigra (nigra, från latin med betydelsen svart) som karaktäriseras av en svart hudfärg och pigmenterade vingar. I Frankrike finns det åtminstone flera olika ekotyper, beroende på region och vegetation (ljung i sydväst, lavendel i söder, fruktträd och kastanjeträd i Paris), till skillnad mot Norden som har en högre andel av andra växter, till exempel bär såsom lingon och blåbär. Parningsflykterna i Frankrike kan därmed börja redan mellan februari och april månad, vilket är åtminstone upp till fyra månader tidigare än till exempel i norra Sverige.

Hybrider med andra underarter kan ofta särskiljas genom att de har ljusa gula ränder på bakkroppen, men i vissa fall kan det vara svårt att göra en säker identifiering på yttre morfologiska delar. Det säkraste sättet att skilja olika underarter ifrån varandra är på vingförhållandet och vinkeln mellan vissa vingribbor. Det är också den metoden som används i avelsarbetet för att bevara underarten (se figur 2).

Egenskaperna hos honungsbin bestäms av flera faktorer, framför allt lokala miljö- och väderförhållanden och biodlingsteknik. Enligt Friedrich Ruttner´s studier har det nordiska biet anpassat sig väl till det tuffa klimatet mellan de schweiziska alperna och Sverige, som kännetecknas av växlande väderförhållanden med oftast regniga somrar.

Några exempel på deras specialanpassningar:

• Bisamhällets anpassning till vegetationsutvecklingen i kallare klimat. En konsekvens av detta är att parningsflykten börjar senare jämfört med andra underarter och att det sker snarare stegvis än explosionsartat.
• Speciella strategier för att lagra honung och pollen för att undvika svält under svåra väderförhållanden på sommaren.
• Honung: Under de senaste decennierna har det pågått en intensiv diskussion om vilken underart till honungsbiet som kan producera mest honung. Det har ofta framhävdats att Carnicabiet producerar mest honung men dessa beräkningar baserar sig på ojämförbara betingelser. För närvarande finns det belägg för att det nordiska biet producerar åtminstone jämförbara mängder av honung och att de snarare tack vare deras effektiva anpassning till låga temperaturer och växlande väderförhållanden kan bidra till en mera långsiktig och garanterad honungsproduktion än andra underarter.
• Pollen: Det nordiska biet kan samla upp till 30 kg pollen under en säsong. Inne i bikupan blandar arbetsbina pollenet med nektar och enzymer för att göra det mera lättsmält och hållbart, och bygger det sedan till en bred pollenkrans som sedan kan användas som foder till deras larver.
• Propolis: Det nordiska biet kan samla förhållandevis mycket propolis (upp till tre gånger mera än andra underarter ), som används för att laga springor inne i bikupan.
• Svärmning: Enligt allmänna erfarenheter svärmar det nordiska biet lite mera försiktigt än andra underarter, vilket kan bidra till en högre överlevnad under år med svåra väderförhållanden.
• Vinterklot : Vinterklotet är generellt något mindre jämfört med andra underarter, eftersom bina sitter tätare intill varandra för att behålla värmen bättre.

Det finns en hel del andra positiva egenskaper som också brukar tillskrivas det nordiska biet, såsom att det är mera köldtolerant, kan flyga vid lägre temperaturer, är fredligt och därmed lättare hanterbart, är mera resistent mot angripare såsom getingar och varroa-kvalster, har en längre livstid, orsakar lägre förluster, och har en låg foderåtgång. Dessa egenskaper är dock ännu inte entydigt vetenskapligt klarlagda (och därmed inte heller motbevisade), utan baserar sig på personliga bedömningar på olika orter. Här finns ett stort behov av vidare systematiska efterforskningar. Det nordiska biet har under vissa perioder också tillskrivits några negativa egenskaper såsom aggressivitet, men senare efterforskningar har visat att dessa har baserats på antingen feltolkningar (oftast på grund av felaktig identifiering av underarten), eller oberättigade negativa rykten. För närvarande ökar andelen biodlare med positiva erfarenheter av det nordiska biet.

Nordgen har upprättat en wiki med information om de biodlingsmetoder som är specifika för det bruna biet, Brown Bee Wiki.