Ökenpipare (Charadrius leschenaultii) är en liten vadarfågel i släktet strandpipare som häckar i Asien. Den häckar från Turkiet österut till västra Kina och övervintrar i både östra Medelhavsområdet, Afrika, Asien och Australien. Tillfälligt påträffas den i Europa, i Sverige med 20 fynd. IUCN kategoriserar den som livskraftig.
Dess vetenskapliga artepitet har den tilldelats för att hedra den franske botanisten Jean Baptiste Leschenault de la Tour. Det svenska namnet ökenpipare användes första gången av Sveriges ornitologiska förening 1949. Den har även kallats asiatisk pipare.
Te
TerrestriskSa
SamladeOv
OvipariOvipari är fortplantning genom äggläggning. Bland ovipara djur finns fåglar, groddjur, insekter samt de flesta kräldjur och fiskar. I vissa fa...
Pr
PrecocialSo
SocialFl
FlockarMurmuration är ett kollektivt beteende hos fåglar i flock, i synnerhet starar. Det är en synkroniserad flygande flock av starar, där ett stort ...
Mi
MigrerarG
börjar medDenna kraftiga pipare är långbent och har en kraftig näbb. Den mäter 19–22 cm på längden. Adulta häckande hanar har gråaktig ovansida och vit undersida och strupe. Nacken, pannan och övre delen av bröstet är rödbrun och den har en svart mask över ögat och vit fläck ovanför näbben omgärdad av svart bård. Honan är mer dämpad i färgerna, och i vinter- och juvenil dräkt saknar den de brunröda partierna, förutom en antydan på pannan. Benen är grönaktiga och näbben svart.
I alla dräkter påminner den om den närbesläktade mongolpiparen (Charadrius mongolus). Att skilja dem åt är inte svårt i en blandflock om vintern då de skiljer sig åt i storlek och form. Men att fältbestämma en enstaka individ kan vara svårare. Ökenpiparen är något större, mer långbent och med längre näbb än mongolpiparen.Dess flyktläte är en mjukt drillande läte som påminner om roskarlens och spovsnäppans.
Ökenpiparen är en flyttfågel som häckar ifrån Turkiet och österut genom Centralasien. Den är en långflyttare som övervintrar i Afrika, södra Asien och Australasien. Den är en sällsynt gäst i Västeuropa där den har observerats så långt väster och norrut i Europa som Storbritannien, Frankrike och Skandinavien, med 20 fynd i Sverige till och med 2020.
Vid två tillfällen har den även observerats i Amerika.
Under häckningsperioden förekommer den främst i öppna, torra, trädlösa och obrukade biotoper på höjder upp till 3000 meter över havet, ofta på torra sjöbottnar, torkad lera, vid upptorkade och överväxta saltvattendammar, och på steniga slätter nära bergsområden i öken och halvöken. De häckar oftast i närheten av vatten men kan också under häckningsperioden förekomma längre ifrån vatten. Under vinterhalvåret föredrar den kustbiotoper där den förekommer på stränder, vid laguner med sand- eller lerbankar och vid steniga öar.
Ökenpiparen är en typisk flockfågel som födosöker i grupper om 2-50 individer men kan ibland ansamlas i flockar på upp till 1000 individer när de vilar.
Under häckningsperioden lever de främst av insekter och deras larver. I vinterkvarteren lever de i stället främst av sniglar, kräftdjur och ringmaskar. Den födosöker genom att springa en kortare sträcka och stanna upp och plocka med näbben, istället för den vanligare födosökningstekniken hos vadare, där de mer systematiskt plockar i marken med näbben.
Den lägger en kull per häckningssäsong, vanligtvis med 3 ägg direkt på marken i en uppskrapad grop. Äggen ruvas i genomsnitt i 24 dygn av båda föräldrarna som också tar hand om ungarna tillsammans.
Ökenpiparen har ett mycket stort utbredningsområde och populationen är mycket stor. Populationstrenden är inte känd men den tros inte minska så pass mycket i antal att arten skulle vara hotad. IUCN kategoriserar den därför som livskraftig (LC). Ökenpiparen ingår i Agreement on the Conservation of African-Eurasian Migratory Waterbirds (AEWA).
