Gallerpyton
Nätpyton där nät refererar till dess nätformade teckning eller gallerpyton (Malayopython reticulatus) är en pytonorm som är världens längsta orm. De lever i Sydostasien och blir i regel 3-6 meter långa. Exemplar på över 7 meter har dock påträffats.
Nätpytonormen väger mellan 1 och 75 kilogram och kan bli omkring 3–6 meter lång, men den kan i sällsynta fall även bli längre. Världsrekordet i fångenskap hålls av en orm i Kansas City, Missouri som är 7,67 meter lång. Ormen kan enkelt kännas igen på sitt nätliknande mönster, från vilket den fått sitt namn. Färgmönstret består av ett komplext geometriskt mönster som innefattar olika färger. Ryggen har en typisk serie irreguljära ruterformer flankerade av mindre markeringar med ljuscentra. I en skuggig djungelmiljö smälter den mycket bra in med sitt kamouflage bland fallna löv. Detta skyddar dem både från rovdjur och hjälper dem att smyga sig på sina byten. I denna arts vida utbredningsområde är variationer av storlek, färg och markeringar vanliga.
Nätpytonormen hittas i Sydostasien från Andamanerna och Nikobarerna, Bangladesh, Myanmar, Thailand, Laos, Kambodja, Vietnam, Malaysia och Singapore, och österut genom Indonesien till Filippinerna och den indoaustraliska ögruppen (inklusive Moluckerna). Fynd från Indien var antagligen exemplar som flyttades ditt av människor. Artens förekomst på Timor (historisk samt aktuell) är omstridd. Nätpyton lever i låglandet och i bergstrakter upp till 1000 meter över havet. Den föredrar regnskogar och skogar nära vattendrag som habitat. Dessutom besöks angränsande gräsmarker och odlingsmark.
Nätpyton ökar snabbt i storlek och den blir tidigt könsmogen. Dessutom har honor många avkommor under livet.
Denna orm har bra simförmåga och den kan simma över havet för att nå andra sydostasiatiska öar. Nätpyton var ett av de första större djuren som bosatte sig på Krakatau efter vulkanens utbrott 1883.
Nätpytonormens naturliga föda består av däggdjur och emellanåt fåglar. Mindre exemplar äter mest gnagare såsom råttor som är kopplade till människans samhällen, medan större exemplar vanligen äter viverrider, primater och grisar. Nära mänskliga boningar har det även hänt att de slukat hönor, katter och hundar. Bland de största dokumenterade bytesdjuren man känner till var en svältande malajbjörn på 23 kilogram som blev uppäten av en nätpyton som var nästan sju meter lång. Ormen är inte giftig utan dödar sitt byte genom att kväva det. Den kan dock klara sig i månader utan föda.
Honan lägger cirka 24 ägg och ruvar dem i 60 till 80 dagar.
Allmänt lägger honor ägg bara vartannat till vart fjärde år.
Nätpyton jagas främst för hudens skull. I några regioner dödas de för köttets skull och flera exemplar fångas och hölls som sällskapsdjur. Enligt en studie från 2016 fångades på Sumatra i loppet av 20 år över 4 000 exemplar. Små individer kan anpassa sig för landskapsförändringar men stora exemplar upptäcks lättare i öppna landskap. Betraktad över hela utbredningsområdet är nätpyton inte sällsynt. Arten listas av IUCN som livskraftig (LC).
