Kondor (Vultur gryphus) är en sydamerikansk rovfågel i familjen kondorer (Cathartidae) och ensam art inom släktet Vultur. Den återfinns i Anderna och utmed den angränsande Stillahavskusten i västra Sydamerika, och är den största fågeln på Västra halvklotet.
Den är en stor svart gam med en krage av vita fjädrar runt halsbasen. På ovansidan vingarna har, speciellt hanarna stora vita partier. Huvudet och halsen är i det närmaste fjäderlösa och mörkt röda men kan ändra färgton beroende på fågelns sinnestillstånd. Hanen har en djupröd köttig utväxt, likt en kam, på hjässan och skinnet på halsen är veckat. Den mörka näbben har ett stort vitt parti på spetsen. Till skillnad från merparten av rovfåglarna är hanen större än honan.
Kondoren är främst en asätare som föredrar stora kadaver av exempelvis hjort eller nötkreatur. Under vila befinner den sig ofta på oåtkomliga klippavsatser på höjder mellan 3000 och 5000 meters höjd. Den blir könsmogen vid fem till sex års ålder och lägger vanligtvis ett till två ägg vartannat år. Kondoren är en av de fågelarter som blir äldst i världen med en livslängd på upp till 50 år.
Kondoren är nationell symbol för Argentina, Bolivia, Chile, Colombia, Ecuador och Peru, och spelar en viktig roll inom folklore och mytologi i den andinska regionen. Den kategoriseras som sårbar (VU) av IUCN och hotas främst av habitatförlust, vindkraft och sekundär förgiftning. Flera länder samarbetar i ett uppfödningsprogram för utplantering.
Trots att kondoren är ungefär fem cm kortare, från näbb till stjärt, än kalifornienkondor, så har den ett större vingspann vilket mäter 274-310 cm. I genomsnitt är den också tyngre och hanen når en vikt på 11-15 kg och honor 7.5-11 kg. Längden uppgår till 102-135cm, men man bör ta i beaktande att måtten oftast härstammar ifrån specimen uppfödda i fångenskap.
Adult dräkt är nästan helsvart, förutom en krage av vita fjädrar runt halsbasen, och speciellt hanarna har stora vita partier på ovansidan av vingarna, vilka först framträder efter den postjuvenila ruggningen. Huvud och hals är röda till svartröda och i det närmaste fjäderlösa. Hjässan är tillplattad, hanen har en köttig röd kam och skinnet på halsen är veckat. Den nakna huden kan ändra färg, rodna och bli mer djupröd, som respons på emotionella stimuli, vilket fungerar kommunikativt mellan individer. Juveniler har generellt en mer gråbrun fjäderdräkt, mörkt fjäderlöst huvud och hals, samt brun halskrage.
Kondorens mellersta tå är mycket längre än de övriga, den bakre tån är bara rudimentärt utvecklad och dess klor är relativt raka och trubbiga. Tarsen är därför mer anpassad för gång än som vapen eller griporgan, som hos rovfåglar eller Gamla världens gamar. Den mörka näbben har ett stort vitt parti på näbbspetsen, vilken är krökt och anpassad till att slita sönder ruttnande kött. Hanens regnbågshinna är brun medan honans är djupröd och ögonlocken saknar ögonfransar. Till skillnad från den generella regeln hos rovfåglar är kondorhanen större än honan.
Kondoren återfinns i Anderna i Sydamerika. Dess utbredningsområde sträcker sig i norr från Venezuela och Colombia, där den är mycket sällsynt, och söderut utmed Anderna i Ecuador, Peru, och Chile, genom Bolivia och västra Argentina till Tierra del Fuego. I början av 1800-talet häckade kondoren från västra Venezuela till Tierra del Fuego, utmed hela bergskedjan, men dess häckningsområde är kraftigt reducerat.Se mer i avsnittet Status och hot
I flykten rör sig kondoren graciöst och ofta i stora cirklar. Den segelflyger med vingarna horisontellt ut från kroppen och med handpennornas fjäderspetsar uppåtkrökta. Avsaknaden av ett stort bröstben som förankrar de korresponderande stora bröstmusklerna (pectoralis) indikerar att de främst är anpassad för glidflykt. Den flaxar med vingarna för att lyfta från marken men väl i luften förlitar den sig istället på termik och uppåtvindar för att hålla sig flygande och flaxar mycket sällan. Den föredrar att vila på klippavsatser där den inte behöver flaxa så mycket för att lyfta.
Likt andra arter inom gruppen kondorer så har den för vana att tömma sin kloak på sina ben för att kyla ned dem genom evaporation. På grund av detta beteende är benen ofta randade i vitt av anhopad urinsyra.
Huvud och hals hålls mycket noggrant rena av fågeln. Skalligheten är en hygienisk anpassning som resulterar i att skinnet torkar ut, vilket i kombination med mängden ultraviolett ljus som förekommer på den höga höjden, fungerar steriliserande.
Den förekommer främst i biotoper med öppna gräsmarker och alpina områden på höjder upp till 5000 meter. Den föredrar relativt öppna, icke skogbevuxna områden som tillåter den att med synen finna kadaver från luften. Den förekommer ibland även i mer låglänta områden i östra Bolivia och sydvästra Brasilien, och i ökenområden i Chile och Peru men även vid strandskogar i Patagonien. Kondoren är en asätare som främst livnär sig på kadaver. De bebor stora territorier och förflyttar sig ofta mer än 200 km per dag i sin jakt på as. I inlandet föredrar de större byten, som exempelvis död boskap eller hjort, medan födan utmed kusten främst består av ilandflutna kadaver av marina däggdjur. De besöker också bon av mindre fåglar i jakt på ägg. Kustområden erbjuder en stor tillgång av föda, och i vissa fördelaktiga områden minimerar kondoren sitt födosöksområde till bara några kilometer av strand. De lokaliserar kadaver genom att få syn på det från luften eller genom att följa andra asätare som kråkfåglar eller andra kondorer. De följer exempelvis de tre arterna inom släktet Cathartes, vilka tillhör kondorerna. Dessa födosöker med luktsinnet och kan känna lukten av etylmerkaptan, vilket är en gas som uppstår i ett tidigt stadium vid nedbrytningen av ett dött djur. De mindre kondorerna inom släktet Cathartes är inte förmögna att slita sönder skinnet hos större djur lika lätt som den större kondoren, och deras interaktion utgör ofta ett exempel på ett symbiotiskt förhållande mellan arter. Kondoren äter oregelbundet och det går ofta några dagar utan att den äter, för att sedan proppa i sig stora mängder, och ibland så pass mycket att fågeln inte kan lyfta. Eftersom dess fötter och klor inte är anpassade för att gripa så är de tvingade att äta på marken och kan inte förflytta bytet några större sträckor. Likt andra asätare spelar de en viktig roll för ekosystemet.
Den blir könsmogen först efter fem till sex år, kan bli upp till 50 år och bildar livslånga par. Under parningsleken pumpas hanens hals upp och blir kraftigare samtidigt som den skiftar färg från röd till klargul. Han närmar sig honan med utsträckt och blottlagd hals samtidigt som han ger ifrån sig ett väsande läte, för att sedan resa sig upp, breda ut vingarna och klicka med tungan. Andra lekbeteenden omfattar väsande och kluckande läten samtidigt som han dansande hoppar med halvt utbredda vingar. Kondoren föredrar att häcka på höjder mellan 3000 och 5000 meter och boet, som placeras på en oåtkomlig klippavsats, består av ett antal grenar placerade runt äggen. I kustområden i Peru där klippor är ovanliga förekommer det att bon placeras delvis dolda i sprickor mellan klippblock och sluttningar. Kondoren lägger ett till två blåvita ägg under perioden februari-mars vartannat år. Äggen som väger i snitt cirka 280 gram och mäter 75-100 mm på längden ruvas i 54-58 dagar av båda föräldrar. Om ungen eller ägget förloras, läggs ett nytt ägg.
Pulli av kondor bär ett gråaktigt dun tills de vuxit sig nästan lika stora som sina föräldrar. De blir flygga efter ungefär sex månader, men fortsätter vila och jaga tillsammans med sina föräldrar till och med andra levnadsåret då de ersätts av en ny kull. Friska adulta individer har inga naturliga fiender, men större rovfåglar och däggrovdjur, som rävar, kan ta ägg och boungar. Det finns en väl utvecklad social struktur inom större grupper av kondorer med konkurrens som bestämmer en rangordning genom kroppsspråk, spelbeteenden och läten.
Kondoren klassificeras idag som sårbar (VU) av IUCN och världspopulationen uppskattas till 10 000 individer. Arten placerades först på USA:s rödlista 1970. Till denna lista förs djur som är hotade att utrotas helt eller där en markant del av populationen hotas att försvinna från sitt utbredningsområde. De största hoten mot populationen är förluster av habitat för födosök och sekundär förgiftning. Den är främst hotad i de norra delarna av sitt utbredningsområde och mycket ovanlig i Venezuela och Colombia, där populationen har minskat drastiskt under senare år. Eftersom den är anpassad till en låg mortalitet och därmed har en långsam reproduktionsfrekvens, så påverkas den mycket negativ av jakt och förföljelse av människan, vilket främst sker då de ses som ett hot på grund av påstådda attacker mot tamboskap. Naturvårdande instanser har genomfört utbildningsprogram för att skingra missuppfattningarna. Avelsprogram med kondorer uppfödda i fångenskap på nordamerikanska zoon och utplanteras till specifika populationer i Argentina, Venezuela och Colombia. Den första utplanterade kondoren släpptes ut i det vilda 1989. Utplanterade individer är försedda med satellitsändare för att följa deras rörelser och observera huruvida de fortfarande är i livet.
