Svartryggad schakal
Schabrakschakalen kännetecknas av en gråsvart rygg som är mörkare än resten av pälsen som är rödaktig och brungul. Pälsen är ljusare på undersidan. Svanstippen är oftast svartaktig och dessutom har arten en lodrätt svart strimma bakom skulderbladen men som kan vara ganska otydlig hos vissa individer. Kroppen (huvud och bål) är 65–90 centimeter lång och svansens 26–39 centimeter. Vikten varierar mellan 6 och 12 kilogram.
Det finns två geografiskt skilda subpopulationer men dessa kategoriseras vanligtvis inte som underarter. Den ena förekommer i Tanzania, Kenya, Uganda, Somalia och Etiopien och den andra i Sydafrika, Namibia, södra Angola, Botswana och Zimbabwe.
Schabrakschakalen lever vanligen på stäpp och i halvöknar. Den kan även överleva i extremt torra regioner. Arten kan även anpassa sig till andra habitat som buskskogar, öppna trädansamlingar och jordbruksmark.
Schabrakschakalen äter främst små ryggradsdjur som möss, hardjur, småfåglar och deras ägg samt ödlor. Födan utgörs även av insekter som gräshoppor och skalbaggar samt av andra ryggradslösa djur. Dessutom äter den i mindre utsträckning växtdelar. Större flockar av schabrakschakaler jagar ibland ungdjur av gasell. I södra Afrika, främst i Namibia, förekommer schakaler i närheten av kustlinjen och livnär sig av unga sälar eller tar placentan (livmoderkakan) som sälhonor lämnar efter sig. I detta område äter schabrakschakalen även fisk och musslor. I östra Afrika följer arten flockar med lejon för att äta av kvarlämnade kadaver.
I södra Afrika lever schabrakschakaler i närheten av människan och dessa djur födosöker i soptunnor och på soptippar eller dödar unga får och getdjur.
Parningstiden ligger mellan maj och augusti. Honan föder efter cirka 60 dagars dräktighet en till sex ungar. Födelsen sker i en lya som kan ha flera ingångar. Ungarna föds blinda och de öppnar sina ögon efter ungefär 8 dagar. Ungdjuren lämnar boet tillfällig efter tre veckor och vid denna tidpunkt börjar de med fast föda. Honan slutar efter åtta till tio veckor med digivning. Dödligheten är störst fram till den fjortonde levnadsveckan och oftast överlever bara upp till tre ungar per kull. Ungarna blir vanligen efter 11 månader könsmogna och oftast stannar de ytterligare ett år i flocken. Individer i fångenskap blev 14 år gamla.
