Eskimåspov (Numenius borealis) är en spov som förekommer i Nya världen. Den är akut hotad, senaste väldokumenterade observationerna skedde på 1960-talet och arten kan redan vara utdöd.
Eskimåspoven mäter 30.5-33 cm. Adulta individer har långa mörkgrå ben och en lång lätt nedåtkrökt näbb. Ovansidan är brunvattrad och undersidan ljusbrun och den påminner mycket om den amerikanska underarten av småspov men är mindre till storleken. Den säkraste karaktären i fält är att undersidan av vingen är ostreckad. Till skillnad från dvärgspoven är eskimåspoven något större, mer långvingad, har kortare ben och varmare toner i fjäderdräkten.
Dess läten är dåligt dokumenterade men omfattar klara visslande toner.
Eskimåspoven är en flyttfågel som häckar på tundran i västra arktiska Kanada och Alaska. Den hade sina övervintringsområden i Argentina och främst på Pampas dit den flyttade på sensommaren och återvänd till sina häckningslokaler i februari. Det finns enstaka historiska observationer av arten i Västeuropa. På 1800-talet följde miljontals eskimåspovar en flyttrutt som gick från Yukon och Northwest Territories österut utmed Kanadas nordvästra kust och sedan söderut över Atlanten till Sydamerika och sina övervintringskvarter. På återflytten korsade de Great Plains.
Eskimåspoven födosökte genom att sticka ned sin långa näbb i marken efter ryggradslösa djur, men de tog även byten direkt från marken. Under höstflytten i Kanada levde de även av bär. Häckningsperioden inföll förmodligen i juni. Boet placerades dolt direkt på marken i öppna biotoper och bestod av tuvor av torrt gräs och löv. Äggen är gröna med bruna fläckar. Mycket av häckningsbiologin är okänd, exempelvis vilken part som skötte ruvningen eller hur länge ruvningen pågick.
Eskimåspoven kan ha varit en av Nordamerikas vanligaste vadarfågel med en population på miljontals individer. Men uppodlingen av prärien under 1800-talet ledde till att dess rastplatser försvann och samtidigt utrotades även vandringsgräshoppan (Melanoplus spretus) vilken var dess viktigaste basföda inför sista etappen av vårflytten. Detta i kombination med habitatförluster i vinterkvarteren och en systematisk jakt under vårflyttningen då arten passerade Great Plains gick hårt åt populationen. I slutet av 1800-talet dödades upp till två miljoner eskimåspovar om året och på bara några årtionden hade arten blivit så sällsynt att jaktförbud infördes 1916. De sista väldokumenterade observationerna av arten skedde 1962 på Galveston Island i Texas då arten fotograferades och 1963 på Barbados då ett specimen infångades. Senaste observationen av arten i sina vinterkvarter skedde 1939. Trovärdiga observationer har förekommit efter detta, bland annat på 1980-talet. Senast skedde det 2002 i Massachusetts men utan fotodokumenation är denna observation inte officiellt godkänd.
