Grävling
En vuxen grävling är 75–98 centimeter lång (varav svansen utgör cirka 15 centimeter). Hanarna väger 9,1–16,7 kilo och honor väger 6,5–13,9 kilo. Pälsen är på undersidan svart och ovanpå silvergrå. Under pälsen har huden en rosa färg. Ansiktet är vitt och har på bägge sidorna en bred svart rand som går från nosen till öronen. Extremiteterna och svansen är jämfört med övriga kroppen korta.
Europeisk grävling förekommer idag i skogs- och stäppområden i Palearktis, i nästan hela Europa, söder om polcirkeln, och vidare i Asien fram till Uralbergen och norra Afghanistan. Sydgränsen går vid Israel, Irak, Iran och centrala Afghanistan. I Kaukasus går den upp till 2 500 meter och i Pamirbergen upp till 3 300 meter.
Grävlingen föredrar skogar och andra områden som är täckt med träd eller buskar men ibland bor den också i parker i städer. Arten födosöker främst i öppna biotoper. De är nästan uteslutande nattaktiva, och lämnar grytet mest för att söka föda.
I de kallare områdena sover grävlingen under vintern i perioder som sträcker sig från några dagar till flera månader, beroende på väder och temperatur. Under denna period sänks inte kroppstemperaturen i så stor utsträckning men metabolismen sänks och den lever på en uppbyggd fettreserv. Denna form av vintersömn betecknas oftast inte som hibernering och ibland kan de vintertid bege sig ut för att leta föda, vilket oftast sker vid plusgrader. Det förekommer att grävlingar delar mat eller gryt med rävar men vanligtvis håller de ett visst avstånd till varandra.
Grävlingen har dålig syn och luktsinnet är avgörande för grävlingens överlevnad. De lämnar doftspår och lär sig känna igen främlingar med hjälp av lukten. När de blir skrämda reser de ragg och ser större ut. Grävlingar är inte ovana vid fysiska slagsmål med andra grävlingar eller djur. Strider mellan artfränder sker oftast när en främmande individ tar sig in i gruppens revir, som är 50 till 150 hektar stort.
Grävlingar är allätare. Merparten av födan, särskilt sommartid, utgörs i Nordeuropa och Storbritannien av daggmask, men den äter det mesta den kan komma över; jordgetingbon, insekter, ägg, smågnagare, frukt, bär, säd och majs och i brist på annan föda även mollusker som sniglar. I jordbrukslandskap är mogen säd i synnerhet eftertraktat inför vinterdvalan. Även harungar, igelkottar och tamhöns kan finnas på matsedeln.
Parningstiden är i nordliga trakter vanligen mars till maj men kan pågå ända till hösten. Det befruktade ägget vilar en tid före den egentliga dräktigheten som varar omkring 49 dagar. Ungarna föds vanligen i februari till mars året därpå. Honan får 1 till 4 ungar per kull. Vanligen dödar den dominanta honan ungdjur av honor med lägre status. Ungarna är helt vita och blinda vid födseln. Senare börjar de ändra färg. Efter cirka en månad öppnar de ögonen för första gången och de diar två till tre månader. Unga hannar stannar till och med oktober i lyan. Ibland får de också tillbringa vintervilan i boet. Könsmognaden infaller för båda könen efter 12 till 14 månader.
Grävlingen hotas i vissa regioner av habitatförstörelse genom skogsavverkningar. Den kan lokalt drabbas av rabies och nötkreatur-tuberkulos men allmänt är dessa sjukdomar under kontroll. I Finland är jakttrycket på grävlingen stort. Där sköts under början av 2000-talet ungefär 10 000 individer årligen. I Ryssland sker viss jakt för köttets och fettets skull. Hur den introducerade mårdhunden påverkar grävlingen är inte tillräckligt utrett. De nämnda hoten är inte allvarliga för hela beståndet och därför listas arten av IUCN som livskraftig (LC).
