Mårdhund (Nyctereutes procyonoides) är ett hunddjur som placeras som ensam art i släktet Nyctereutes. Den har sitt ursprungliga utbredningsområde i östra Asien men har introducerats längre västerut där den spridit sig och idag förekommer i Norden, norra Europa och längre söderut i Östeuropa. Den är, trots sitt trivialnamn, inget mårddjur. Mårdhundarnas närmaste släktingar är de äkta rävarna.
Det ursprungliga beståndet i östra Asien har minskat främst på grund av jakt, pälshandel och habitatförstöring. Det introducerade beståndet i Västeuropa bedöms istället på många håll som en potentiellt skadlig invasiv art. I Europa ingår mårdhunden sedan 2019 i listan över invasiva främmande arter av unionens oro (unionens lista). Detta innebär att denna art inte kan importeras, födas upp, transporteras, kommersialiseras eller avsiktligt släppas ut i miljön i Europeiska unionen.
Djuret ser ut som en korsning mellan hund och tvättbjörn (det engelska namnet är också raccoon-dog, "tvättbjörnshund"). Liksom tvättbjörnen har arten en svart ansiktsmask och en spetsig nos. Mårdhunden beskrivs även som en tjock räv med korta ben. Kroppen (huvud och bål) är 30 till 67 centimeter lång (genomsnitt 58 cm) och skulderhöjden ligger runt 20 centimeter. Till detta tillkommer en 5 till 23 centimeter lång svans (genomsnitt 17 cm). Pälsen är gulbrun vid buken och sidorna och svartbrun på ryggen på grund av flera inblandade svarta hår. På andra ställen kan det finnas rödaktiga eller gråaktiga skuggor. Pälsen är under vintern tätare och tjockare men har samma färg. Vikten är mellan 2,9 och 12,5 kilogram, den högre vikten framför allt på hösten inför vintervilan. Den europeiska populationen är med en genomsnittlig vikt av ungefär 6,2 kg tyngre än den ursprungliga asiatiska populationen som oftast väger 4,5 kg. Honor är bara lite mindre och lättare än hanar.
Mårdhundens ursprungliga utbredningsområde ligger i sydöstra Sibirien, Mongoliet, östra Kina, i Japan och så långt söderut som norra Indokina. Under 1800-talet fördes några individer till västra Ryssland för att uppfödas i pälsfarmer. Snart upptäckte man att djuret utvecklar den eftertraktade vinterpälsen bara i naturen. Därför sattes i Ukraina mellan 1928 och 1950 omkring 10 000 individer ut i naturen. Därifrån vandrade arten åt väst. I Finland hittade man de första mårdhundarna 1931, i Sverige 1945, i Rumänien 1951, i Polen 1955 och i Tyskland 1960.
Mårdhunden betraktas som invasiv i Sverige och utbredningen bevakas och bekämpas. Under åren 2008–2014 har alla etablerade par som upptäckts varit norr om Umeälven.
Artens habitat varierar beroende på utbredningsområde och årstid men den vistas alltid nära vattnet och den behöver under hösten regioner med bär eller frukter. Mårdhunden lever i Japan i lövfällande skogar, i städsegröna skogar med hårdbladsväxter, på jordbruksmark och nära människans städer. Den undviker täta skogar i östra Sibirien och hittas där främst på ängar och i kultiverade regioner.
I Europa lever mårdhunden under våren och sommaren ofta i fuktiga skogar nära vattenansamlingar. Under hösten flyttar den vanligen till hedområden med många bär. Ett undantag är den finska skärgården. Där vistas arten i barrskogar som är rika på kråkbär.
Som enda medlem i familjen hunddjur går mårdhunden i ide. Den sover inte någon egentlig vintersömn, men har en kraftigt nedsatt aktivitet. Det viktiga fettlagret som den har skaffat sig under hösten ska räcka länge, så den lämnar boet bara tillfälligt under vintern. I södra Finland sträcker sig vintervilan från november till mars. Vid andra årstider är mårdhunden aktiv på natten och mycket skygg. Bara under våren syns den ibland på morgonen när den solbadar.
Mårdhundar är allätare, vilket inte minst deras för hunddjur ovanligt långa tarm vittnar om. Födans sammansättning varierar beroende på årstid. Till deras föda räknas smågnagare, fåglar, fiskar, groddjur, snäckor och insekter samt nötter och andra växtdelar. Bär och frukter dominerar under sensommaren och hösten. Ofta äter djuret ägg från fåglar som häckar på marken och den tar även as.
Arten lever monogamt och har samma partner hela livet. Ibland vilar andra vuxna djur som inte har en närmare relation tillsammans men de letar var för sig efter föda. I Finland observerades dessutom hanar som vandrade en längre sträcka gemensam men samma beteende dokumenterades inte för individer av olika kön. Parningstiden sträcker sig oftast från februari till april - ännu senare efter kalla vårar. Efter en dräktighetstid på 59 till 64 dagar föds fyra eller fem (Japan) respektive omkring nio (Finland) blinda och nästan nakna ungar. De blir seende efter knappt två veckor. Ungarna diar upp till två månader (30 till 40 dagar). Bägge föräldrarna tar tillsammans hand om ungarna. Könsmognaden infaller efter 9 till 11 månader.
Lyan övertas ofta från ett annat rovdjur som räv eller grävling. Man har till och med iakttagit mårdhundspar som använde boet tillsammans med grävlingar. I mjuk sandjord kan mårdhunden också gräva ut lyan själv.
De äldsta vilda mårdhundar som registrerades var 5,5 (hane) respektive 7,5 (hona) år gamla. I fångenskap kan de leva 14 eller fler år.
Arten har jagats hårt i östra Asien främst för pälsens skull. På grund av detta, och på grund av habitatförluster har arten minskat i sitt ursprungliga utbredningsområde. Den har dock inte minskat så pass mycket att IUCN bedömer den som hotad, utan arten kategoriseras som livskraftig (LC).
