Stormsvala (Hydrobates pelagicus) är en havsfågel i familjen nordstormsvalor. Den är liten, har fyrkantig stjärt, är helsvart, så när som på ett brett vitt band på övergumpen och ett vitt band på vingundersidan, och har en fladdrande, fladdermusaktig flykt. Merparten häckar på öar utanför Europas kust, med flest på Färöarna, Storbritannien, Irland och Island. Medelhavspopulationen tillhör en separat underart, omöjlig att urskilja i fält från atlantpopulationen utanför häckningstid, och de häckar främst på Filfola utanför Malta, Sicilien och Balearerna.
Stormsvalan placerar sitt bo i sprickor och bohålor. Den lägger ett vitt ägg per häckningssäsong, vanligtvis direkt på marken. Föräldrarna delar på den långa ruvningstiden och efter kläckningen tar båda föräldrar hand om ungen. Den är en långflyttare som främst tillbringar norra halvklotets vinter främst utanför Sydafrikas kust. Stormsvalan lever strikt pelagiskt utanför häckningssäsong. Dess föda består av småfisk, bläckfisk och zooplankton, som de ofta fångar trippande på havsytan och den kan lokalisera oljig flytande föda utifrån lukt. Födan omvandlas i fågelns mage till en oljig orange vätska som den spyr upp när för att mata ungen. Även om den vanligtvis är tyst till sjöss, har stormsvalan ett grymtande läte som paret yttrar under parningssäsongen och hanen har en purrande sång som hörs från boplatsen.
Stormsvalan överlever inte på öar där landdäggdjur som råttor och katter har introducerats och den utstår naturlig predation från måsar och trutar, labbar, ugglor och falkar. Trots att den globala populationen minskar något, klassificeras den av IUCN som livskraftig på grund av dess stora globala population. Då den uppträder i grov sjö ute till sjöss så omgärdas den av flera myter och sjömansberättelser och den har även symboliskt förknippats med revolution.
Stormsvalan är 15–16 centimeter lång och har ett vingspann på 37–41 centimeter och är därmed den minsta stormsvalan i europeiska vatten. Återfynd av ringmärkta stormsvalor visar att de kan bli upp till 30 år gamla. Den väger mellan 20 och 30 gram där de tyngre är honor som bär på ägg. Könen är lika men tarsmått tillsammans med stjärt- och vinglängd kan användas för könsbestämning.
Stormsvalan ter sig svart när man ser den över havet men mer gråsvart om man får möjlighet att se den vid häckningsplatsen. Stjärten slutar tvärt i spetsen. Övergumpen är vit och detta vita fält sträcker sig ned på sidorna om fågeln. Däremot är undergumpen svart. På undersidan av vingen har den ett brett vitt längsgående band.
När man ser den flyga i hård vind har den en fladdrig flykt och den "springer" ofta på vattnet och snappar efter små kräftdjur som virvlar upp till ytan i det stormiga vattnet.
Den är vanligtvis tyst till sjöss men har två läten vid sina häckningsplatser. Det ena är ett grymtande läte som paret yttrar under parningssäsongen och det andra är en purrande, spinnande sång från hanen som hörs från boplatsen. Den har två läten vid sina häckningsplatser. Dess kött lär ha en stark tranlukt.
Stormsvalan häckar i Nordatlanten och Medelhavet. Atlantpopulationen av stormsvala är av underarten H. p. pelagicus. Den utgör 97% av världspopulationen och man uppskattade 2005 att det fanns mellan 300 000 och 680 000 par i världen. Den största populationen finns på Färöarna där drygt hälften av världspopulationen häckar, men stormsvalan häckar också på Brittiska öarna och på öar utanför Norge, på Island, utmed Frankrikes nordvästkust, Spaniens nordkust och på Kanarieöarna. Det var först på 1960-talet som man upptäckte att arten häckade i Norge.
Den andra underarten, H. p melitensis, häckar i Medelhavet och man uppskattar att det finns mellan 8 500 och 15 000 par. De båda underarterna förefaller vara helt isolerade från varandra. Stormsvalorna övervintrar utanför Sydafrika och Namibia, med några få som stannar över havet utanför Västafrika och några i närheten av häckningsområdet i Medelhavet. På vinterhalvåret har den även påträffats i Indiska Oceanen.
Under sina födosök flyger den långa sträckor, även under häckningstid, och ibland lämnar den sina ungar ensamma i flera dagar. Orsaken är att den letar efter så kallade uppvällningsområden, det vill säga mycket näringsrika områden där mindre kräftdjur, fiskar och plankton vandrar upp från havsdjupen och dessa områden flyttar sig över havet. Väl vid dessa uppvällningsområden snappar fågeln föda från vattenytan och det kan då se ut som om den springer på vattenytan. Dess föda består av småfisk, bläckfisk och zooplankton, som de ofta fångar trippande på havsytan. Födan omvandlas i fågelns kräva till en oljig orange vätska som den spyr upp när för att mata ungen. Den spyr även upp denna fränt luktande fiskolja som försvar, exempelvis vid ringmärkning. Den har ett mycket gott luktsinne och kan lokalisera oljiga flytande näringsämnen. Bland annat attraheras den av lukten av fiskleverolja.
Stormsvalan är pelagisk, det vill säga att den lever till största delen ute över öppet hav. Den är monogam och kolonihäckande. Den blir könsmogen först på fjärde eller femte levnadsåret. Däremot kan den bilda par redan tidigare vilket resulterar i en stor population kringdrivande stormsvalor som inte häckar. Den placerar boet i skrevor eller bohålor som den ibland delar med andra havsfåglar eller kaniner. Häckningstiden är cirka 90 dygn och honan lägger ett vitt ägg per häckningssäsong, vanligtvis direkt på marken. Föräldrarna delar på den långa ruvningstiden och efter kläckningen tar båda föräldrar hand om ungen. Arten är ljuskänslig och mestadels nattaktiv, och den återvänder till sina häckningsplatser på natten, förmodligen för att inte dra till sig predatorer, som trutar.
Trots att den globala populationen minskar något, klassificeras stormsvalan av IUCN som livskraftig (LC) på grund av dess stora globala population. Stormsvalan överlever inte på öar där landdäggdjur som råttor och katter har introducerats och den utstår naturlig predation från måsar och trutar, labbar, ugglor och falkar.
