Guldspett (Colaptes auratus) är en mestadels marklevande fågel i familjen hackspettar, vanligt förekommande i Nordamerika samt delar av Centralamerika och Västindien. Den uppträder i två former som tidigare, och i viss mån återigen, behandlades som egna arter.
Guldspetten är en rätt stor hackspett med en kroppslängd på 28-31 centimeter. Den är mestadels brun med en tydligt vit övergump, svart halsband ovan en prydligt svartprickig beige buk, brungrå ovansida med svartbandning, svart stjärtovansida samt och en lång, något nedåtböjd näbb. I övrigt skiljer sig olika populationer åt enligt följande:
Guldspett delas in i nio underarter med följande utbredning:
Vissa urskiljer även underarten nanus med utbredning från västra Texas till nordöstra Mexiko.
Tidigare behandlades cafer-gruppen som en egen art. Sedan 2014 urskiljer Birdlife International och naturvårdsunionen IUCN den återigen, liksom mexicanoides.
Guldspetten hittas i öppna skogsmarker, fält med spridda träd och parker. I bergstrakterna i väst ses den i de flesta skogstyper upp till trädgränsen. Den förekommer också i fuktiga miljöer som åskogar, träskmarker och skogsnära våtmarker.
Till skillnad från de flesta andra hackspettar födosöker guldspetten mest på marken, efter skalbaggar och myror. När den väl befinner sig bland träd ses den snarare sitta upprätt på horisontella grenar än klättra uppför stammen. Den kan också inta ryggradslösa djur som flugor, fjärilar, malar och sniglar, vintertid även frukter, bär och frön.
På hackspettsmanér häckar guldspetten i trädhål, men olikt de flesta arter kan den återanvända gamla bohål. Den har till och med rapporterats använda före detta bohål tillhörande backsvala eller bälteskungsfiskare. Boet placeras två till fem meter ovanför marken, tillfälligtvis upp till 30 meter. Guldspetten lägger fem till åtta vita ägg som ruvas i elva till 13 dagar. Ungarna är flygga efter 24-27 dagar.
Guldspetten är en vanlig och vida spridd art, men minskar i antal, mellan 1966 och 2015 med nästan 50%. Internationella naturvårdsunionen IUCN, som bedömer hotstatus för cafer-gruppen, mexicanoides och övriga underarter var för sig, anser inte att populationerna minskar tillräckligt kraftigt för att någon av de tre ska betraktas som hotade, varför de alla kategoriseras som livskraftiga (LC).
