Rödögd lövgroda, Rödögd trädgroda
Rödögd bladgroda, alternativt rödögd lövgroda eller rödögd trädgroda, (Agalychnis callidryas) är en art i familjen lövgrodor. Arten beskrevs först av den amerikanske herpetologen Edward Drinker Cope 1862.
Grodan är en trädlevande lövgroda som trots sina starka färger inte är giftig. De kan simma och är bra på att klättra i träd tack vare sugkoppar på tårna. Den rödögda bladgrodans mest utvecklade sinne är synen, men de litar även mycket till känseln. De är nattaktiva grodor och under dagen vilar de enskilt eller i mindre grupper på undersidan av stora blad där de söker skydd från rovdjur. Grodan är väl kamouflerad i den gröna lövverket där den ligger hopkrupen med de färgglada armarna och benen invikta under kroppen. Även de klart röda ögonen måste döljas och detta sker med hjälp av ett undre ögonlock som fälls upp vid vila. Ögonlocket är transparent, men täcks av ett guldgrönt nätverk som döljer ögonen, samtidigt som grodan kan se igenom det.
Om ett rovdjur attackerar en vilande groda så kommer denna försöka fly, vilket innebär att de klarröda ögonen tvärt öppnas samtidigt som de färgglada sidorna synliggörs. Denna plötsliga exponering av skarpa färger lämnar en spökbild av grodan i angriparens synfält (ungefär som när man tittar in i solen) och kan skrämma eller förvirra rovdjuret tillräckligt länge för att grodan skall hinna fly. Färgerna kan även lura rovdjuret genom att de får arten att framstå som giftig, så kallad mimikry.
Grodans vetenskapliga artnamn kommer från de grekiska orden kallos – vacker, samt dryas – trädnymf.
Den rödögda bladgrodan klassas som en medelstor groda och fullvuxna honor blir cirka 7,5 cm långa medan hannarna blir kring 6 cm. Det som främst kännetecknar arten är dess stora, klarröda ögon med avsmalnande vertikala pupiller, som sticker ut från huvudet. Huvudet är avrundat och trumhinnorna är synliga precis bakom ögat.
Ryggen är grön, men färgen kan variera i olika blåa eller gula nyanser. Grodan kan ändra färg beroende på faktorer som temperatur, humör samt vilken tid det är på dygnet. Täckningen varierar även mellan olika populationer, det finns exempel på individer i Costa Rica och Nicaragua som har svagt mörkgröna linjer längs med ryggen. Det kan även förekomma små vita prickar dorsalt (se bild).
Sidorna varierar också i färg mellan olika grodpopulationer. De kan vara mörkblå, lila eller bruna med vita eller gula vertikala eller diagonala ränder. Även antalet ränder varierar och ökar ju längre söderut grodan påträffas. Medeltalet i Mexiko ligger på 5 ränder medan det i Panama ligger kring 9 ränder. I de centrala delarna av utbredningsspannet förekommer det populationer med en längsgående gul rand som förbinder de övre ändarna av de vertikala ränderna och separerar den blåa sidan från den gröna ryggen.
Magen är vit, men även ben och armar har klara färger i blått och orange. Den övre sidan av underbenen och underarmarna är dock gröna för att kunna fungera som kamouflage. Den rödögda bladgrodan har karakteristiskt orange-röda händer och fötter med fyra fingrar på varje hand och fem tår, alla försedda med simhud.
Grodynglen är brungröna och blir grönare allt eftersom de mognar, men redan i denna utvecklingsfas kan individer ändra färg beroende på miljö eller humör. Efter metamorfos från yngel till groda har individerna ännu inte utvecklat den karakteristiska röda ögonfärgen, de har nu en gul iris och grodans sidor är ljusare, samt saknar ränder. Cirka två veckor efter förvandlingen till groda börjar den röda färgen framträda i ögonvrån och det tar flera dagar innan färgen har spritt sig och täcker hela regnbågshinnan.
Även om dessa trädlevande grodor inte har de mycket giftiga föreningar på huden som andra färgglada grodor, så är deras skinn täckt av biologiskt aktiva peptider. Man har identifierat fem familjer av peptider på den rödögda bladgrodan: tachykininer, bradykininer, caerulein, opioida peptider (dermorfin) och sauvagin.
Den rödögda bladgrodan förekommer i mesta delen av Centralamerika; den är spridd från Veracruz i södra Mexiko, genom Belize, norra Guatemala, norra Honduras, Nicaragua och Costa Rica till Panama. En isolerad rapport har även placerat grodan i Cartagenas botaniska trädgård i norra Colombia.
Grodan lever i de neotropiska regnskogarna och utsätts för temperaturer som ligger kring 24–32 °C under dagen och 18–24 °C under natten, beroende på årstid och väderlek. De föredrar regnskogens lågland, men kan även leva i de omkringliggande kullarna på höjder upp till 1250 meter över vattnet. Den är speciellt vanlig i områden nära vattenansamlingar som floder eller dammar. Under natten kan man hitta grodan liggande med hela eller bakre delen av kroppen blötlagd i grunt vatten.
Fortplantning hos den rödögda bladgrodan inleds samtidigt som de första regnen faller sent i maj och avslutas i november. Parning sker under hela säsongen, men når sitt maximum i juni och ibland en andra gång i oktober. Ägglossning sker troligen två gånger per säsong då honor med ägglossning även bär på motsvarande antal omogna halvstora ägg i äggstocken, vilket kan förklara den ökade parningsaktiviteten senare under säsongen.
Parningen inleds i skymningen med ett högljutt kväkande från hannarna. Under regniga nätter, när dammar och floder är fyllda med vatten, föredrar de att locka på honor från positioner nära marken, medan de annars huserar i de kringliggande trädgrenarna. När nederbörden och vattennivån är tillräcklig så klättrar de ner ur träden och fortsätter locka på honor vid vattenkanten. Under kväkandet ändrar de ofta position och sprider på så sätt ut ljudet över en större yta. Hannarna har två läten; ett aggressivt kväkande som påminner om ett mjukt skrockande, vilket används för att markera revir och avskräcka andra hannar. Det andra lätet används för att attrahera honor och kan beskrivas som en upprepning av ordet "chack". Repetitionerna sker i intervaller på 8–60 sekunder och frekvensen ligger kring 1,5–2,5 kHz.
Under parningsritualen har även våldsamma darrningar observerats hos hannar. Detta sker när kväkandet når sitt klimax och har bara observerats hos arten A. callidryas. Hannarna ställer sig och stirrar in i varandras ansikten samtidigt som de darrar våldsamt och minsta rörelse leder till en brottningsmatch mellan de båda. Grodan blåser även upp sin strupsäck och ställer sig upp på alla fyra i ett försök att avskräcka rivaler.
Honor som lockats av hannarnas kväkanden klättrar långsamt ner från de omgivande trädgrenarna och försöker att inte tilldra sig någon uppmärksamhet. Hon närmar sig den utvalda hannen rakt framifrån och tillåter amplexus. Skulle honan upptäckas av andra hannar på vägen till den utvalde så kommer dessa istället att ta hans plats på hennes rygg. Under amplexus klämmer sig hannen fast på honans rygg genom att omfamna henne med sina armar och ben runt hennes mage. Det händer att ensamma par attackeras av hannar som slåss om platsen på honan och mer än tre hannar kan samtidigt klämma sig fast på en enda hona. Studier har bekräftat att multipelt faderskap förekommer i det vilda och att de andra hannarna kan bidra signifikant till att befrukta äggen.
Grodorna är diploida och har 13 kromosompar.
Majoriteten av de djur som livnär sig på rödögda bladgrodor använder främst sin syn vid jakt. Fåglar, sköldpaddor, ormar, ödlor, fladdermöss samt andra däggdjur utgör ett hot för de vuxna grodorna. Även äggen är hotade av trädlevande ormar, samt getingar, apor och fluglarver. De vattenlevande ynglen utsätts för andra faror än de vuxna djuren, de hotas av räkor, fiskar (Brachyraphis rhabdophora), samt stora vattenloppor (olika arter av Belostoma). Vattenspindlar äter gärna unga grodor som nyligen har genomgått metamorf.
Grodorna själva är köttätare och intar föda främst under natten. De använder sin gröna färg som kamouflage när de gömmer sig bland trädens blad och väntar på att ett byte ska komma. Bytena består mestadels av insekter; oftast syrsor, malar, flugor och gräshoppor, men ibland händer det att de även äter mindre grodor. När de äter kan grodorna dra ner ögonen genom taket i munhålan för att bättre kunna svälja födan. Grodynglen lever av att filtrera vattnet som de lever i och kan på så sätt fånga upp den näring de behöver.
