Kanariefågel (Serinus canaria forma domestica) är en burfågel som härstammar från kanariesiskan (Serinus canaria). Kanariesiska förekommer på de atlantiska ögrupperna Kanarieöarna, Azorerna samt ön Madeira. Under mer än 500 år har människan domesticerat denna fink och det är det enda djur vars röstorgan, syrinx, och därmed dess läten, har förändrats genom domesticering. Det är främst dess sång som har gjort kanariefågeln så populär som husdjur. Kanariefåglar delas upp i olika varianter. Dessa varianter benämns "lizardkanarie", "figurkanarier", "norwichkanarie", "bossy", "rödfaktor", "färgkanarier" etc. Kanariefågeln livnär sig framför allt av frön och växtdelar och under häckningen även av insekter.
Kanariefågeln är något större än sin vilda förfader kanariesiskan. Sång- och färgkanariefåglar är ungefär 13,5 cm till 14,5 cm stora. Positurkanariefåglar finns från 11 cm till 23 cm längd. Kanariefågeln har en typisk finkform med runt format huvud och kort konisk näbb.
Den mest bekanta dräktfärgen för kanariefåglar är "kanariegul". Idag finns dock en mångfald mycket olika fjäderdräktsfärger (till exempel vit, röd, brun, ljusbrun). Vissa framavlade former har även tofs eller särskilda fjäderfrisyrer.
Kanariefågelns flykt är påfallande vågformig och motsvarar därmed finkarnas flyktmönster.
Kanariefåglar är dagaktiva djur. De lämnar sin sovpinne vid dagens början och vid solnedgången uppsöker de den åter. På vintern börjar aktivitetsfasen betydligt senare och slutar tidigare. Aktivitetsfasen avbryts ofta av vilo- och putsningspauser. Kanariefåglar är utanför häckningstiden sällskapliga fåglar, som kan hållas i voljär som grupp. Framåt häckningstiden bildar hanarna revir och försvarar ofta dessa våldsamt. Kanariefåglar ger alltid akt på ett individuellt avstånd till varandra, vilket de håller och försvarar noggrant även på natten när de sover. De kommunicerar med rop och även sång. Om de ser predatorer eller blir skrämda av oväsen, människor (händer), förbiflygande rovfåglar eller liknande, flyger de paniskt omkring i buren respektive klamrar sig fast vid burkanten.
Under månaderna augusti till oktober sker ruggningen. Friska fåglar byter ut sin fjäderdräkt inom sex till åtta veckor. Ungfåglarna byter endast fjädrarna på huvudet under sitt första levnadsår.
Fåglar som inte utfodras och hålls optimalt kan under ruggningen vara särskilt sjukliga och ha labil hälsa. Dessutom kan ruggning förekomma på vintern eller våren. Om en kanariefågel under ruggningen tappar fjädrar utan att några nya växer ut kan orsaken vara bristfenomen och hormonstörningar. En sjuklig ruggning kan också visa sig genom att kanariefågeln behöver ovanligt lång tid för sin fjäderväxling.
Man kan underlätta ruggningen för kanariefågeln genom att handskas mer försiktigt med den, eftersom den är mer nervös än annars. Dessutom ska man tillhandahålla gurkskal eller små gurkskivor, som verkar gynnsamt på fjäderbildningen. Det är också viktigt att kanariefågeln dagligen ges möjlighet att bada.
Under ruggningen kan också 1 gång i veckan en liten mängd äggfoder erbjudas.
Foderutbudet ska variera med årstiderna, för att undvika ämnesomsättningsstörningar. Man ska förutom de foderblandningar som finns i handeln, som i det väsentliga består av kolhydrater (växtfrön), ge fågeln animaliskt protein, vitaminer och mineraler.
Dagligen upptar kanariefågeln beroende på omgivningens temperatur och fodrets beskaffenhet 10 till 20 procent av sin kroppsvikt i vatten. Med dricksvattnet upptar fågeln också jod och mineralämnen. Avkokt och filtrerat vatten är olämpligt. Man ska ge mineralvatten utan kolsyra eller vanligt kranvatten.
Ett bra kanariefågelfoder i handeln består av kolhydratrika frön (så kallat kanariefrö), hirs, havren och av en mindre andel fetthaltiga frön (nigerfrö, linfrö, rybsfrö och mycket lite hampa). En gång i veckan ska man ge animaliskt protein i form av ägg (ska kokas minst tio minuter: Vitamin A). Under ruggningen och äggbildningen är behovet större. I handeln finns ägg- och mjukfoderblandningar, som inte behöver tillföras kokt ägg.
Vissa vitaminer (A, B, E) måste tas upp med födan. Värdefulla vitamingivare är: förgrodd kornfoderblandning, frukt, grönsaker, vilda växter (våtarv, maskrosor). Samlat och köpt grönfoder måste vara rent och fritt från avgasrester. Färsk frukt, grönsaker och växtknoppar ska ges regelbundet, på vintern även grankvistar. Om fodret är så avvägt och växlingsrikt måste man inte blanda i vitamintillsatser i det. Ett höjt behov av mineralämnen uppstår vid tider av växt, ruggning och ruvning. Man ska regelbundet ge sönderdelade skal av hårdkokta ägg eller musslor till fodret. Sand och små stenar - som finns i riktig storlek i grov sand - behövs för kanariefågelns muskelmage, för att sönderdela korn. Grönfoder ska på vintern ges ungefär en gång i veckan, under häckningen maximalt tre gånger per vecka. Kanariefåglar är fröätare och för mycket grönfoder kan leda till störningar i matsmältningen.
Kanariefågelns häckningstid börjar på våren. Hanarna förstärker sången och utför även förföljelseflygningar och näbbfäktningar. Kanariefåglar som hålls som husdjur kan dock komma i häckningsstämning och häcka under varje årstid.
Vid leken sitter hanen oftast i närheten av en grenklyka. Så fort han har upptäckt en hona sjunger han i lekflygningen, för att tilltala honan till bobygget, på vilket parningen följer. Honan låter ofta höra sitt drillande lockrop och slår med vingarna. Hon är ständigt i rörelse. Om honan är parningsvillig, tar hon bomaterial i näbben och söker en lämplig boplats. Parningen varar en till två sekunder. Efter parningen skiljs fåglarna och putsar sig oftast rikligt.
När människan började att hålla kanariesiskan som burfågel är omdiskuterat. På grund av dess vackra sång är det tänkbart att Kanarieöarnas urinvånare höll kanariesiskan som burfågel, men detta är omstritt. Efter att Kanarieöarna erövrats (erövringen slutförd 1496) tog spanjorerna med sig kanariesiskan till Europa. Den förste som beskrev kanariefågeln var Konrad Gessner 1555 i Historia animalium. Han kallade dem för Canariam aviculam vilket kan översättas till "små sockerfåglar" och prisade den för dess sång.
Det var just sången och fågelns munterhet som gjorde att den snabbt blev uppskattad och lika snabbt blev den till en symbol för lyx och världsvana hos adelsdamer och rika borgare. De fåglar som såldes var uppfödda i ett avelsprogram som helt styrdes från Spanien och det förekom inget större genetiskt inflöde ifrån populationen av kanariesiskor på Kanarieöarna. Framför allt visade sig munkarna i klostret Cádiz vara mycket framgångsrika i denna avelsbransch. För att bevara monopolet sålde spanjorerna endast hanar. På grund av den stigande efterfrågan exporterades stora mängder från Spanien och de sålde kanariefåglar till Portugal, England, Frankrike och Italien. Runt 1550 kunde dock italienarna inleda ett eget avelsprogram då de fått tag på kanariefågelhonor vilket resulterade i att spanjorernas monopol bröt samman.
Från Italien spred sig modet med kanariefåglar norrut och därmed även aveln till Tyrolen, Tyskland och Nederländerna. Mot slutet av 1500-talet hade det grundats ett avels- och handelscenter i Tyrolen och samtidigt bedrevs kanariefågelavel även i Frankrike.
Runt 1600 började man även avla kanariefåglar i England. Drottning Elisabeth I var förtjust i kanariefåglar och anställde tjänstemän för att sköta och avla dessa små fåglar. Britterna lade redan då stor vikt vid fåglarnas utseende. Runt 1650 framavlades i England den första kanariefågeln med tofs, och runt 1700 den första frisé- och figurkanarien. Då hantverkare och arbetare kunde skaffa sig kanariefåglar, antog aveln professionella drag.
De första mutationerna uppträdde i aveln före 1600. Först var det gula fläckar i fjäderdräkten, som ganska snart avlades till helt gula fåglar. Även de tyrolska sångkanarierna var övervägande gula. År 1667 berättades om helt vita kanariefåglar i Tyskland. Tidigare kunde vitfläckiga kanariefåglar ses på målningar. Även grå, gråfläckiga och bruna kanariefåglar nämns i böcker från 1600- och 1700-talen. Vid denna tid framträder även agatfåglarna, som först omtalades i Holland. Mutationerna av vita gråa och agatfåglar försvann åter, då ärftlighetslagarna ännu inte var kända vid denna tid.
I Tyrolen avlade man tidigt fram gula och vita kanariefåglar. Dessutom var det i Tyrolen som man kom på idén att placera sydnäktergalar hos unga hanar vilket resulterade i ännu mer skönsjungande kanariefåglar. I Imst vid Inn grundades ett bolag för export över hela världen. De tyrolska fågelhandlarna reste med ställningar på ryggen på vilka man bar träfågelburar genom hela Europa. Innsbruck, Nürnberg och Augsburg nämns som handelscentrum. Till slutet av 1500-talet avlades endast sångkanarier. Därefter lades vikt även vid färgen och slutligen vid formen. Kanariefågelaveln blomstarde som mest på 1700-talet. Vid början av 1800-talet inleddes aveln i Harz, då många tyroler på grund av högre löner hade utvandrat dit. Här koncentrerade man sig på sången och förbättrade sångkvaliteterna. Där framavlades rasen Harzer Roller som på kort tid blev mycket framgångsrik. Från 1842 exporterades kanariefåglar från Harz till USA. Avsättningen uppsteg 1860 redan till 15 000 per år. 1882 transporterades 120 000 kanariefåglar till New York. Mot slutet av 1800-talet nådde aveln i Harz sin höjdpunkt: Över en miljon Harzer Roller exporterades.
Kanariefågeln tjänade även som "larm" respektive som beskyddare för bergarbetarna i Tyrolen och på 1800-talet även i Harz. I det svaga ljuset från en oljelampa fördes sångkanarierna, särskilt harzerfåglar, under jorden och sattes i burar fästa i gruvtaket. När luftens syrehalt minskade blev fåglarna oroliga. Det var för bergsarbetarna tecknet på att arbetet genast skulle avslutas, för att undgå kvävning.
Från år 1911 till 1986 användes kanariefåglar för varningsändamål även i brittiska kolgruvor. Fåglarna var känsligare än människor för gruvgaser, som kolmonoxid och metan, och medfördes i burar i gruvgångar där man misstänkte förekomst av gruvgaser. Vid utfasningen 1986 fanns 200 kanariefåglar 'anställda' i kolgruveindustrin. De är nu ersatta av elektroniska gasvarnare.
Först i början av 1900-talet blev avel av färgkanarier populär. De då utdöda mutationerna uppträdde igen och ytterligare tillkom. Med kunskapen om ärftlighetsmekanismerna (Mendels ärftlighetslagar) var det nu inte längre svårt att befästa de mutationer som hade uppträtt och bygga upp stabila avelsstammar.
Den antagligen största händelsen i färgkanarieaveln var förverkligandet av röda kanariefåglar genom korsning med kapucinersiska. Det var dock en lång väg till att stabilisera det röda, då endast en liten andel av hanarna som blev resultatet av korsningar mellan kanariefågel och kapucinersiska var fruktbara. Under tiden mellan 1915 och 1925 lyckades några tyska avlare - framför allt Bruno Matern i Ostpreussen – befästa de röda kanariefåglarna. Även om färgkanarieaveln väl fick de viktigaste impulserna i Tyskland, bedrevs denna avel mycket flitigare i Nederländerna och Belgien.
Först mot slutet av 1900-talet började avlare målmedvetet skapa nya raser och standardisera bekanta raser. Exempelvis började man i slutet av 1980-talet att avla fram dvärgformer av vissa raser. Stora framsteg uppnåddes i kanariefågelaveln, så att vissa raser är så befästa i sitt genmaterial att de blir internationellt erkända. Nästan årligen upptäcks också nya raser från fjärran länder.
