Mörkögd junco (Junco hyemalis) är en mycket vanlig mörk nordamerikansk tätting i familjen amerikanska sparvar. Fågelns utseende varierar mycket och artgränserna både inom arten och gentemot dess närmaste släkting gulögd junco är inte helt klarlagda. Arten är en sällsynt men återkommande gäst i Europa, bland annat med ett fynd i Stockholms skärgård i maj 2017. IUCN kategoriserar den som livskraftig.
Mörkögd junco är en medelstor amerikansk sparv, som mäter 13-17,5 centimeter på längden, med en relativt lång stjärt. Generellt har den adulta fågeln grått huvud, hals och bröst, grå eller brun rygg och vingar, vit buk, rosafärgad näbb och vita yttre stjärtpennor. Ögat är mörkt.
De olika taxonen skiljer sig utseendemässigt enligt följande:
Denna vanliga och mest spridda grupp, som förekommer i artens nordliga och östliga utbredningsområde, har skiffergrått huvud, bröst och ovansida. Honor är brungrå, ibland med rödbruna flanker.
Taxonet aikeni är den största formen och har en mycket begränsad utbredning i South Dakotas Black Hills. Den har i förhållande till andra taxon, medelgrått huvud, bröst och ovansida med kontrasterande mörkare tygel, ett karakteristiskt vitt vingband och mer vitt på stjärten än andra former.
Denna form är den mest spridda i västra USA. Den har gråsvart huvud och bröst med brun rygg och vingar, och rostfärgade flanker som är blekare och dovare i färgerna i de södra och östra delarna av utbredningsområdet.
Behandlas ofta som en del av oreganus-gruppen, men är ljusare grå ovan med kontrasterande mörk tygel. Flankerna är färgade i en kanelrosa nyans, som är färgstarkare och mer utbrett än hos oreganus-gruppen
Denna underart är ljusgrå ovan med rostfärgad rygg.
Lik caniceps med sin rostfärgade rygg men har tvåfärgad näbb med silverfärgad nedre näbbhalva och mörk övre, och blekare undersida. Bortsett från det mörka ögat liknar arten den geografiskt angränsande sydligare gulögda juncon.
Mörkögd junco beskrevs vetenskapligt 1758 av Carl von Linné i hans verk Systema naturae som Fringilla hyemalis, vilket är ungefär kan översättas till "vinterfink". Linnés beskrivningen är extremt kortfattad: "F nigra, ventre albo." vilket betyder "Svart fink med vit buk", men är ändå tillräckligt unik tillsammans med en källa och konstaterandet att exemplaret kommer från "Amerika".
Linnés källa var Mark Catesby som 1731 beskrev arten innan den vetenskapliga nomenklaturen infördes. Beskrivningen av denna "snöfågel" lyder som följer:
På engelska kallades fågeln vid den här tiden för Snow Bird, vilket svenskarna i Nya Sverige översatte till snöfågel.
Släktet Junco beskrevs först 1831 av tysken Johann Georg Wagler. Namnet Junco är spanska för tågväxterna i familjen Juncaceae, från latinet iuncus för samma växtsort.
Redan i American Ornithologists's Unions (AOU) första checklista från 1886 kallades arterna i släktet för Junco. Det svenska trivialnamnet mörkögd junco är en direkt översättning av det engelskans "Dark-eyed Junco" som myntades 1983 när AOU slog ihop flera arter med junkor med mörka ögon, i förhållande till den sydligare arten gulögd junco ("Yellow-eyed Junco") med ljust öga.
Tidigare fördes de amerikanska sparvarna till familjen fältsparvar (Emberizidae) som omfattar liknande arter i Eurasien och Afrika. Flera genetiska studier visar dock att de utgör en distinkt grupp som sannolikt står närmare skogssångare (Parulidae), trupialer (Icteridae) och flera artfattiga familjer endemiska för Karibien.
Mörkögd junco delas in i hela 15 underarter i sju distinkta grupper med följande utbredning:
Tidigare inkluderades även guadalupejunco (J. insularis) i mörkögd junko, men den urskiljs numera vanligtvis som egen art efter DNA-studier som visar att den är systerart till mörkögd och gulögd junco tillsammans.
Alla underartsgrupper utom cismontanus har även historiskt behandlats som egna arter på grund avvikande utseende. Sedan 1983 har de slagits ihop till en art på grund av att de hybridiserar ofta och skapar mellanformer. Fortfarande är det inte helt klarlagt var artgränsen går mellan mörkögd junco och gulögd junco. DNA-studier visar att gulögd junco troligen spred sig norrut först efter den senaste istiden och då dels diversifierade till mörkögd junco som i sin tur utvecklade distinkta former som idag kan sägas vara på gränsen till egna arter. Denna evolutionsprocess har skett bara de senaste 10.000 åren, vilket är mycket snabbt i fågelvärlden.
Fågeln är en sällsynt men återkommande gäst i Europa, med över ett 40-tal fynd i Storbritannien. Den har även setts på Island och Irland samt i Nederländerna, Polen, Spanien, Danmark och Norge. 14 maj 2017 sågs en sjungande hane på Svenska Högarna i Stockholms skärgård. I oktober 2022 sågs juncon i en villaträdgård i Mjölnartorpets ekoby utanför Karlstad, det andra fyndet för Sverige.
Mörkögd junco häckar i barrskog eller blandskog. Många populationer är stannfåglar eller flyttar endast höjdledes, medan nordliga populationer flyttar söderut och anländer till sina vinterkvarter mellan mitten av september och november. Kalla år kan arten även stanna kvar i vinterkvarteren och häcka där. Vintertid ses juncor ofta i städer och kan då vara den vanligaste arten vid fågelmatningar. De födosöker på marken efter insekter och frön, vintertid ofta i flock.
Fågeln börjar lämna vinterkvarteren i slutet av mars för att återvända till häckningsområdena. Den häckar oftast på marken i en väl gömd skålformad fördjupning i marken, men kan också bygga bo lågt i en buske eller ett träd. Honan lägger normalt två kullar med fyra ägg som hon ruvar i tolv till 13 dagar. Ungarna lämnar boet mellan elva och 14 dagar efter kläckning.
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling som inte tros vara utsatt för något substantiellt hot. Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC). Världspopulationen är mycket stor och uppskattas till 220 miljoner vuxna individer.
