Gabonhuggorm

I sin beskrivning av B. gabonica anger Spawls et al. (2004) en genomsnittlig längd på 80–130 centimeter och en maxländ på 175 centimeter, men de säger att den kan växa ytterligare. Rapporterna nämner längder på över 1,8 meter och till och med över 2 meter, men de hävdar att det inte finns bevis för det.

Huvudet är stort och triangulärt, medan halsen är mycket smal och utgör ungefär en tredjedel av huvudets bredd. Mellan näsborrarna sitter två horn som är små på B. g. gabonica, men mycket större på B. g. rhinoceros. Ögonen är stora, rörliga, framträdande och omgivna av 15–21 fjäll. Det finns 12–16 fjäll som går tvärs över huvudet mellan ögonen. 4–5 fjällrader skiljer ögonfjällen och fjällen på överkanten av munnen, där det finns 13–18 fjäll medan underkanten på munnen har 16-22 fjäll. Huggtänderna kan nå en längd på 55 millimeter, den längsta bland giftormar.

På mellankroppen finns 28–46 rader av ryggfjäll som är starkt rundade förutom de yttre raderna på respektive sida. Fjällen på sidorna är snedställda. Buken består av 124–140 fjäll men sällan fler än 132 på hannar och sällan färre än 132 på honor. På bakre delen av kroppen finns 17–33 fjäll och där har hannar inte färre än 25 och honor inte fler än 23 fjäll. Det finns 1 kloakfjäll.

Färgmönstret består av en serie bleka oregelbundet rektangulära fläckar längs mitten av ryggen. Dessa angränsar till timglasformade mörka gulkantade markeringar. Sidorna har en serie gulbruna rombformade kanter med ljusa vertikala avgränsningar. Buken är blek med oregelbundna bruna eller svarta fläckar. Huvudet är vitt med en smal mittlinje, svarta fläckar baktill och en mörk blåsvart trangel bakom och under varje öga. Regnbågshinnan är gräddfärgad, gulvit, orange eller silverfärgad.

Giftet i sig betraktas inte som speciellt toxiskt, men mängden gift är enorm och den största bland alla giftomar. Mängden är relaterad till ormens vikt. Brown (1973) anger mängden gift till 200–1000 milligram. Mängder på 200–600 milligram har rapporterats för 125–155 centimeter långa individer. Spawls och Branch (1995) anger att 450–600 milligram kan injiceras vid ett bett.

Baserat på studier på apor, uppskattade Whaler (1971) att 14 milligram var tillräckligt för att döda en människa. Branch (1992) anger att 90–100 milligram är dödligt för människor och Marsh and Whaler (1984) skrev att 35 milligram var tillräckligt för att döda en människa som väger 70 kilo.

På människor orsakar bettet snabba och framträdande svullnader, intensiv smärta, svår chock och lokala vätskefyllda blåsor. Bland andra symtom finns okoordinerade rörelser, defekation, urinering, svullen tunga och ögonlock, konvulsioner och medvetslöshet. Blåsor, blåmärken och vävnadsskador kan vara omfattande. Det kan inträffa ett plötsligt blodtrycksfall, hjärtskador och andnöd. Blodet kan sluta koaguleras med interna blödningar som kan leda till blod i urinen och blodkräkningar. Läkningen kan ta tid och dödsfall är inte ovanligt.