Virginiavaktel (Colinus virginianus) är en fågel i familjen tofsvaktlar inom ordningen hönsfåglar. Arten förekommer naturligt i USA och Mexiko, men har inplanterats på flera platser så att självförsörjande populationer etablerats, bland annat i Frankrike. Den minskar relativt kraftigt i antal, varför IUCN kategoriserar den som nära hotad.
Virginiavaktel är i grunden en rödbrun relativt liten hönsfågel, 24–26 centimeter i längd, fläckad och streckad i svart och vitt. Hanen har svart huvud med vitt ögonbrynsstreck och vit strupe, därav namnet. Honan har ett mer finspräckligt huvud. Spellätet är ett karakteristiskt visslande tvåstavigt "tyh tveeiit", som gett arten dess engelska namn Bobwhite.
Hanarna varierar relativt kraftigt i utseende geografiskt. I sydöstra USA har den mer svart på strupe och bröst, medan östliga fåglar har rostrött på bröstet. I Great Plains och i Texas är den gråare på ryggen. I sydvästra USA finns en avvikande och isolerad population med nästan helsvart huvud och rostrött bröst. Mycket sällsynt förekommer en färgmorf där hanen är nästan helt roströd.
Virginiavaktel delas in i 21 underarter med följande utbredning:
Underarterna marilandicus och mexicanus inkluderas ofta i nominatformen. Ibland urskiljs också den utdöda underarten insulanus med tidigare utbredning i Key West.
Virginiavaktel är även inplanterad i ett antal länder, på vissa platser så pass att den etablerat självförsörjande bestånd, bland annat i mellersta Frankrike och norra Italien. Den har påträffats i Sverige, men tros snarare ha härrört från förrymda fåglar snarare än fåglar från den frilevande populationen i Sydeuropa.
Virginiavaktel har minskat kraftigt i antal till följd av omvandling av dess levnadsmiljö, de senaste 40 åren med hela 85 %. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som nära hotad. Den är fortfarande en talrik fågel, med en uppskattad världspopulation på 5,8 miljoner häckande individer.
