Balkanmes (Poecile lugubris) är en fågel i familjen mesar inom ordningen tättingar. Den förekommer i sydöstra Europa och sydvästra Asien i både bergsskogar, buskmarker, olivlundar och fruktträdgårdar. Jämfört med andra mesar är den relativt tystlåten och tillbakadragen. IUCN kategoriserar arten som livskraftig.
Balkanmesen påminner om en talgoxe i storlek (13–14 centimeter) och proportioner, men färgad som en talltita. Jämfört med den senare har den dock en bruntonad gråsvart hätta som går lite längre ner på huvudet och en mycket större svart haklapp. På så sätt blir den vita kinden snarare som en smal kil. Näbben är också relativt kraftig.
Balkanmesen förekommer som namnet antyder på Balkanhalvön, men även österut via Mindre Asien till Iran. Den är en stannfågel, men det finns tecken på att den förflyttar sig till lägre belägna områden i delar av utbredningsområdet.
Fågeln delas vanligen upp i fem underarter med följande utbredning:
I verket Handbook of Western Palearctic Birds (Shirihai & Svensson 2018) urskiljs endast fyra underarter, där lugens inkluderas i lugubris- Sedan 2022 följer svenska BirdLife Sverige dessa rekommendationer.
Tillfälligt har balkanmesen observerats i Italien, Slovenien och Kuwait.
Balkanmesen trivs i macchia med spridda träd och buskar, bland annat olivlundar, plommonodlingar och andra fruktträd. Den ses också i öppet parkliknande landskap med ek, bok, pil, poppelträd och barrträd, framför allt gran och ceder och i synnerhet i bergig kalkstensterräng. Den är diskret i sitt uppträdande jämfört med andra mesar.
Fågeln är monogam och häckar från mars till tidigt i augusti i hål i ruttnande fruktträd, men också i holk eller i klippskrevor. Boet är en skål gjord av ull, växtmaterial, bark, djurhår och fjädrar. Den lägger normalt fem till sju ägg.
Balkanmesen beskrivs som ovanlig eller lokalt vanlig. I Grekland och västra Turkiet är den rätt vanlig och vida spridd, liksom i norra Irak, iranska Zagrosbergen och i norra Israel. Den är dock sällsynt på Kreta, i Kaukasus och Libanon. Beståndet i Europa uppskattas till mellan 450 000 och 1,3 miljoner par, med överlägset flest antal i Bulgarien och Turkiet, vars bestånd anses vra stabila. Den lilla populationen i Kroatien, bestående av färre än 1000 individer, tros dock vara i minskande. I Rumänien har den å andra sidan nyligen vidgat sitt utbredningsområde in i Transsylvanien. Sammanvägt anses beståndet vara stabilt. Det i kombination med det relativt stora utbredningsområdet gör att internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den som livskraftig. I Armenien hotas arten av allt fler skogsbränder och av pesticider i jordbruket.
