Slovenien
904 arter
Slovenien, formellt Republiken Slovenien, är en republik i Centraleuropa.
Geografi
Slovenien har en omväxlande natur med både alplandskap, föralpina områden, pannoniska slätten längst österut, karstlandskap och en kort medelhavskust mot Adriatiska havet (läs mer om landets "makroregioner" i delavsnitten nedan). Landets högsta punkt är berget Triglav på 2 864 meter över havet. Landets medelhöjd över havet är 557 meter och terrängen lutar i medeltal 25 %. Nationalparken Triglav är den enda nationalparken i Slovenien, även om flera är i planeringsstadiet. Den täcker en yta på 880 kvadratkilometer och är en av de äldsta och största nationalparkerna i Europa. Ca 35 % av landet är skyddat som Natura 2000, vilket gör Slovenien till det EU-land som har störst andel skyddad natur. Ungefär halva landets yta (10 124 km²) är täckt av skog. Därmed är Slovenien Europas tredje skogstätaste land efter Finland och Sverige. Rester av de uråldriga skogarna kan fortfarande hittas. Den största finns i Kočevjeområdet. 5593 km² av landet täcks av gräsmarker, och 2471 km² täcks av fält och gårdar.
Tektoniskt ligger Slovenien på den adriatiska mikroplattans norra front, där den ansluter mot den eurasiska huvudplattan. Talrika aktiva förkastningszoner löper genom landet och kopplade till dem är jordbävningsaktivitet. Med hundra års mellanrum drabbas Slovenien av riktigt stora jordbävningar. De som inträffade 1511 och 1895 drabbade stora delar av landet och orsakade omfattande materiella skador och den 1511 medförde många dödsfall.
Åren 1976, 1998 och 2004 skedde regionalt kraftiga jordbävningar kopplade till de särskilt aktiva Idrija-, Tolminka-, Tolmin-, Kobarid- och Gran Monte-förkastningarna i Julianska Alperna.
Klimat
Sloveniens väder är varierat. Klimatet styrs av bergskedjorna, närheten till havet och huvudsakligen västliga vindar. Det klassificeras som fuktigt varmtempererat, med kontinentala drag i den centrala och östra delen av landet, subtropiskt i kustlandet och i alpint i Alperna. För perioden 1991–2006, till exempel, var årsmedeltemperaturen i Ljubljana (299 m ö.h.) 11,0 °C, januari månads dygnsgenomsnitt var 0,5 °C och juli månads 21,4 °C. Samtidigt hade Portorož (92 m ö.h.) i den subtropiska delen av landet den högsta årsmedeltemperaturen på 13,4 °C, ett dygnsgenomsnitt på 4,5 °C i januari och 23,0 °C i juli; Kredarica (2514 m ö.h.) i Julianska Alperna den lägsta årsmedeltemperaturen på -0,9 °C, ett dygnsgenomsnitt på -6,7 °C i januari och 6,8 °C i juli. I Lendava (190 m ö.h.) på den pannoniska slätten i ostligaste Slovenien var årsmedeltemperaturen 1991–2006 10,7 °C, dygnsgenomsnittet i januari 0 °C och i juli 20,8 °C, medan Dobliče (157 m ö.h.) i Dinariderna hade en årsmedeltemperatur på 11,0 °C, samt ett dygnsgenomsnitt på 0,5 °C i januari och 21,5 °C i juli.
Nederbörden i Slovenien varierar mellan årets månader, men är fördelad över året så att det normalt inte förekommer torra perioder. Under perioden 1971–2001 hade Bovec (452 m ö.h.) i Julianska alperna den högsta genomsnittliga årsnederbörden (3016 mm); Veliki Dolenci (308 m ö.h.) på pannoniska slätten den lägsta (743 mm). Vinddrev gör att nederbörd på mätstationer i den högre terrängen ofta underskattas. Julianska Alperna hör dock till det mest nederbördsrika området i Europa. I Breginj (537 m ö.h.) har en årsnederbörd på 4605 mm uppmätts, i passet Bogatinsko Sedlo (1803 m ö.h.) över 5000 mm vissa år, och i Učja (661 m ö.h.) hela 6103 mm. Hur stor nederbörden är under de högsta topparna, eller höga sydvästvända kammar som fångar den dominerande vindriktningen, vet man inte. Närheten till Adriatiska havet gör att Julianska Alperna genom orografisk hävning av varm och fuktig luft fungerar som en naturlig snökanon och vissa år blir snötäcket runt 10 m i den högre terrängen.
Under årets varma del är åskväder vanliga och de kan vara mycket kraftfulla, med så kallade superceller som ger stora nederbördsmängder på kort tid och hagelstormar med upp till hönsäggsstora hagel. Slovenien är det europeiska land som i genomsnitt har flest åskväder per år. Stora nederbördsmängder i kombination med brant terräng gör att många delar av landet är utsatta för översvämningar och jordskred.
Flora och fauna
Slovenien har en oproportionerlig biodiversitet i förhållande till landets lilla yta och en av EU:s främsta ”hotspots” (se biologisk hetfläck) i det avseendet. Anledningen är landets geografiska position i kontaktzonen mellan Alperna, pannoniska bäcknet, Dinariderna och medelhavsområdet, men också den mosaik av mikromiljöer som den omväxlingsrika reliefen, klimatet, geologin och i det förgångna traditionella bruksmetoder för landskapet har skapat. Slovenien anses ha den absolut högsta biodiversiteten i världen när det gäller grottlevande arter. Över 4000 arter i Slovenien är endemiska, varav många är strikt begränsade till Slovenien, eller har huvudutbredningsområdet i landet och bara tangerar grannländerna.
Det finns också många för landet ursprungliga, sk. autoktona, sorter av kulturväxter, inte minst druvsorter, samt lantraser av djur, däribland Lipizzanerhästar, vilka är en självklar del av det biologiska kulturarvet.
Slovenien, formellt Republiken Slovenien, är en republik i Centraleuropa.
Geografi
Slovenien har en omväxlande natur med både alplandskap, föralpina områden, pannoniska slätten längst österut, karstlandskap och en kort medelhavskust mot Adriatiska havet (läs mer om landets "makroregioner" i delavsnitten nedan). Landets högsta punkt är berget Triglav på 2 864 meter över havet. Landets medelhöjd över havet är 557 meter och terrängen lutar i medeltal 25 %. Nationalparken Triglav är den enda nationalparken i Slovenien, även om flera är i planeringsstadiet. Den täcker en yta på 880 kvadratkilometer och är en av de äldsta och största nationalparkerna i Europa. Ca 35 % av landet är skyddat som Natura 2000, vilket gör Slovenien till det EU-land som har störst andel skyddad natur. Ungefär halva landets yta (10 124 km²) är täckt av skog. Därmed är Slovenien Europas tredje skogstätaste land efter Finland och Sverige. Rester av de uråldriga skogarna kan fortfarande hittas. Den största finns i Kočevjeområdet. 5593 km² av landet täcks av gräsmarker, och 2471 km² täcks av fält och gårdar.
Tektoniskt ligger Slovenien på den adriatiska mikroplattans norra front, där den ansluter mot den eurasiska huvudplattan. Talrika aktiva förkastningszoner löper genom landet och kopplade till dem är jordbävningsaktivitet. Med hundra års mellanrum drabbas Slovenien av riktigt stora jordbävningar. De som inträffade 1511 och 1895 drabbade stora delar av landet och orsakade omfattande materiella skador och den 1511 medförde många dödsfall.
Åren 1976, 1998 och 2004 skedde regionalt kraftiga jordbävningar kopplade till de särskilt aktiva Idrija-, Tolminka-, Tolmin-, Kobarid- och Gran Monte-förkastningarna i Julianska Alperna.
Klimat
Sloveniens väder är varierat. Klimatet styrs av bergskedjorna, närheten till havet och huvudsakligen västliga vindar. Det klassificeras som fuktigt varmtempererat, med kontinentala drag i den centrala och östra delen av landet, subtropiskt i kustlandet och i alpint i Alperna. För perioden 1991–2006, till exempel, var årsmedeltemperaturen i Ljubljana (299 m ö.h.) 11,0 °C, januari månads dygnsgenomsnitt var 0,5 °C och juli månads 21,4 °C. Samtidigt hade Portorož (92 m ö.h.) i den subtropiska delen av landet den högsta årsmedeltemperaturen på 13,4 °C, ett dygnsgenomsnitt på 4,5 °C i januari och 23,0 °C i juli; Kredarica (2514 m ö.h.) i Julianska Alperna den lägsta årsmedeltemperaturen på -0,9 °C, ett dygnsgenomsnitt på -6,7 °C i januari och 6,8 °C i juli. I Lendava (190 m ö.h.) på den pannoniska slätten i ostligaste Slovenien var årsmedeltemperaturen 1991–2006 10,7 °C, dygnsgenomsnittet i januari 0 °C och i juli 20,8 °C, medan Dobliče (157 m ö.h.) i Dinariderna hade en årsmedeltemperatur på 11,0 °C, samt ett dygnsgenomsnitt på 0,5 °C i januari och 21,5 °C i juli.
Nederbörden i Slovenien varierar mellan årets månader, men är fördelad över året så att det normalt inte förekommer torra perioder. Under perioden 1971–2001 hade Bovec (452 m ö.h.) i Julianska alperna den högsta genomsnittliga årsnederbörden (3016 mm); Veliki Dolenci (308 m ö.h.) på pannoniska slätten den lägsta (743 mm). Vinddrev gör att nederbörd på mätstationer i den högre terrängen ofta underskattas. Julianska Alperna hör dock till det mest nederbördsrika området i Europa. I Breginj (537 m ö.h.) har en årsnederbörd på 4605 mm uppmätts, i passet Bogatinsko Sedlo (1803 m ö.h.) över 5000 mm vissa år, och i Učja (661 m ö.h.) hela 6103 mm. Hur stor nederbörden är under de högsta topparna, eller höga sydvästvända kammar som fångar den dominerande vindriktningen, vet man inte. Närheten till Adriatiska havet gör att Julianska Alperna genom orografisk hävning av varm och fuktig luft fungerar som en naturlig snökanon och vissa år blir snötäcket runt 10 m i den högre terrängen.
Under årets varma del är åskväder vanliga och de kan vara mycket kraftfulla, med så kallade superceller som ger stora nederbördsmängder på kort tid och hagelstormar med upp till hönsäggsstora hagel. Slovenien är det europeiska land som i genomsnitt har flest åskväder per år. Stora nederbördsmängder i kombination med brant terräng gör att många delar av landet är utsatta för översvämningar och jordskred.
Flora och fauna
Slovenien har en oproportionerlig biodiversitet i förhållande till landets lilla yta och en av EU:s främsta ”hotspots” (se biologisk hetfläck) i det avseendet. Anledningen är landets geografiska position i kontaktzonen mellan Alperna, pannoniska bäcknet, Dinariderna och medelhavsområdet, men också den mosaik av mikromiljöer som den omväxlingsrika reliefen, klimatet, geologin och i det förgångna traditionella bruksmetoder för landskapet har skapat. Slovenien anses ha den absolut högsta biodiversiteten i världen när det gäller grottlevande arter. Över 4000 arter i Slovenien är endemiska, varav många är strikt begränsade till Slovenien, eller har huvudutbredningsområdet i landet och bara tangerar grannländerna.
Det finns också många för landet ursprungliga, sk. autoktona, sorter av kulturväxter, inte minst druvsorter, samt lantraser av djur, däribland Lipizzanerhästar, vilka är en självklar del av det biologiska kulturarvet.
