Taggsvansagam (Stellagama stellio) är en ödleart som beskrevs av Carl von Linné 1758. Den ingår i familjen agamer och räknades tidigare till släktet Laudakia, men har nu (2012) överförts till släktet Stellagama som enda art.
En robust, 20 till 35 cm lång ödla med mörkgrå, brun eller gulbrun ovansida och ljusbrun buk. Längs ryggen har den svaga, gulaktiga, ruterformade markeringar. På hela kroppen, speciellt nacke och ben, har den knölar och taggiga fjäll; svansen har rader av taggar. Dominanta hanar har färgrikare färgteckning i blått, gult eller rödorange. Individerna byter gärna färg så att de är ljusare i varmt väder, och mörkare när de är kalla.
Utbredningsområdet sträcker sig från Grekland (inklusive stora delar av den grekiska övärlden) över Cypern, Turkiet (där den går norrut till omkring 39ºN), Syrien, Libanon nordvästra Irak, norra Saudiarabien, Jordanien (utom den sydöstra delen) och Israel till norra Egypten. Den har dessutom blivit införd till Malta.
Taggsvansagamen är en dagaktiv art som lever i klippiga habitat, gärna med torrt och soligt klimat. I bergen kan den nå upp till 1 900 m. Arten är allätare; födan består till stor del av gröna växter, men den tar även animalisk föda, främst insekter och andra ryggradslösa djur.
Arten kan bli upp till 6 år gammal.
Hanarna är revirhävdande och bildar harem av honor. Som nämnts ovan är dominanta hanar ofta klart färgade och har dessutom ett nickande hotbeteende. Paningssäsongen infaller från mars till början av juni, under vilken honan kan lägga upp till två äggsamlingar på mellan 3 och 12 ägg i ett utgrävt bo på marken.
Taggsvansagamen är klassificerad som livskraftig ("LC") av IUCN och populationen är stabil (med undantag för Egypten). Globalt sett har inga större hot registrerats, även om den egyptiska delpopulationen hotas av kommersiell insamling (arten är ett populärt sällskapsdjur) och habitatförlust.
