Ål
Europeisk ål (Anguilla anguilla), ofta benämnd enbart ål, är en långsträckt strålfenig fisk inom familjen Anguillidae. Ålfiskar har en säregen anatomi och livscykel. Som adult är den långsträckt, med en cylindrisk ormlik kropp. Till skillnad från de flesta andra sötvattensfiskar saknar den bukfena, och rygg-, anal-, och stjärtfena är sammanvuxna. I sitt sötvattenhabitat är den mörkfärgad, men under lekperiodens början, inför migrationen till havet, ändras dess färg till silverglänsande.
Man har länge vetat att europeisk ål är en katadrom fisk, som vandrar från de sötvattenhabitat där de lever under stora delar av sitt liv, ut i havet, men var reproduktionen sker eller hur reproduktionen går till var ett mysterium i hundratals år. Det var först i början av 1900-talet som forskare lyckades lokalisera ålens lek till Sargassohavet.
Mänsklig aktivitet har gjort att populationen av europeisk ål minskat kraftigt. Detta beror bland annat på byggnadsverk, som hindrar ålar på deras vandringar, föroreningar, spridning av sjukdomar och överfiske, då dess kött är mycket uppskattat och ingår i traditionell mat i ett flertal kustländer. Europeisk ål kategoriseras, över hela sitt utbredningsområde som akut hotad på grund av den dramatiska minskningen.
Företeelsen när skymningen faller och ålen kommer fram har lokalt i södra Sverige kallats för "ålamörkret".
Ål har ibland släppts ned i brunnar för att hålla dessa rena. Ålar som på liknande sätt förhindras att lekvandra kan bli över 50 år gamla. I fångenskap har 155 års ålder uppnåtts (se Branteviksålen).
Ålskinn är mycket segt och starkt. I svensk agrar hantverkstradition har därför skinn från helflådd ål använts som "gångjärn" i slagor.
Boken Ålevangeliet, som delvis handlar om ålen som art och ålens kulturhistoria, av Patrik Svensson fick Augustpriset för bästa fackbok 2019.
Ålen har en livscykel med flera stadier under sin livstid. Larvstadiet varar från det att ålen kläcks ute till havs till dess att den påbörjar sin vandring mot sina sötvattenhabitat då den växer till sig och antar sin allt mer ormliknande adulta form.
Larverna kläcks i Sargassohavet och färdas passivt med Golfströmmen till Europas kuster. Hur länge denna resa tar är omdiskuterat där olika studier indikerar på allt från 10 månader till 3 år. Många mindre gulålar stannar kvar i kustområdena men vissa fortsätter sin vandring upp i älvar och åar till insjöar.
Ålen är en nattaktiv allätare. Under dagen i sötvattenhabitatet ligger ålen nedborrad i bottensedimenten, men när mörkret faller kommer ålen fram.
Efter 10 till 25 år som konstant växande gulål omvandlas den igen och kallas då antingen blankål, silverål eller vandringsål och det är först i detta stadium som den närmar sig könsmognad varpå de aktivt söker sig tillbaka till kusten för att återvända till Sargassohavet. Vid denna tidpunkt förändras bland annat deras matsmältningssystem så att de inte längre kan uppta någon näring via maten utan på vägen tillbaka lever de bara på fettreserver. Hur de tar sig tillbaka till Sargassohavet är inte känt. Väl framme leker de och dör.
Mycket av ålens livsmönster var i flera århundraden okända för människan. Fiskare lyckades aldrig fånga någonting som de kunde identifiera som en ung ål. Under tidigt 1900-tal pekade den danska forskaren Johannes Schmidt ut Sargassohavet som den europeiska ålens mest troliga lekplats.
Minst en forskningsstudie har kopplat ihop den europeeiska ålen med magnetoreception, som kan användas för navigation.
Ålen är känslig för miljöpåverkan på grund av sitt höga fettinnehåll och sin ansenliga livslängd. Den är också mycket känslig för störningar i sitt vandringsbeteende, eftersom den är hänvisad till sin långa vandring mellan Sargassohavet och sitt sötvattenshabitat, inte sällan isolerade märgelhålor eller bäckar långt in i land. Vandringen är således oerhört strapatsrik.
Människans påverkan på ålens livsmiljö har varit betydande. Kraftverksdammar och liknande utgör vandringshinder för arten. Försök med utsättning av gulål ovanför dammar har gjorts, men sådan utsättning är kostsam, eftersom gulål inte kan odlas fram, utan måste fiskas upp någon annanstans.
Fisketrycket på ål har varit stort, dels som ett resultat av ökat intresse för utsättningsål, dels som ett resultat av intresse för ål som en delikatess. Även det myckna fisket av glasål i Biscayabuktens kustområden är stort. Under perioden 1995-2005 har ålpopulationen minskat drastiskt. Att nedgången varit så stor anses inte enbart bero på ett ökat fisketryck.
Fiskevård för ålen är problematisk. Dess livsmönster är föga känt; dess komplicerade lekbeteende och långa vandring har omöjliggjort odling av yngel, vilket varit framgångsrikt för vissa andra arter som lax. Ålens fortlevnad kräver även ett internationellt samarbete. Internationella Havsforskningsrådet ICES skrev i november 2013 angående ålen:
Vattenkraften anses vara huvudorsaken bakom den snabba utrotningen av ål, då i genomsnitt 70 procent av vuxna ålar dör när de simmar igenom ett vattenkraftverk.
