Otagoskarven är en stor och kraftig fågel, cirka 70 centimeter lång och väger två till tre kilogram. Den har två olika fjäderdräkter, där en fjärdedel är svartvita och resten är genomgående mörka. Båda färgmorfer häckar fritt med varandra. Otagoskarven skiljer sig från foveauxskarven genom att vara något större och på detaljer i ansiktet under häckningstid, där fovauxskarven saknar otagoskarvens små orangefärgade flikar vid näbbasen.
Otagoskarven förekommer endast i Otago på östra delen av Sydön i Nya Zeeland, norrut till Oamaru och i söder till Catlins.
Fram till 2016 behandlades otagoskarven och skarvarna som lever kring Stewartön och Foveauxsundet som en och samma art, stewartskarv (L. chalconotus). Genetiska och osteologiska studier stödjer uppfattningen att de bör klassificeras som två skilda arter, där otagoskarven är närmare släkt med chathamskarv (L. onslowi). Troligen skildes populationerna åt under pleistocen när havsnivån var lägre, och först därefter koloniserades Chathamöarna av fåglar från Otago.
De sydliga populationerna urskiljs därför av vissa som en egen art foveauxskarv (L. stewarti). De flesta taxonomiska auktoriteter behandlar dem dock fortfarande som en och samma art, och då inte ens uppdelade som underarter. Vissa inkluderar både foveuxskarven, otagoskarven och chathamskarven i arten vårtskarv.
Otagoskarvar häckar i väl synliga kolonier som de återvänder till år efter år. Häckning sker från maj till september i skålformade bon uppbyggda av organiskt material och guano. De födosöker i kustnära områden i grunt vatten på mindre än 30 meters djup och ses endast mycket sällan ute till havs.
Internationella naturvårdsunionen IUCN ger arten hotstatusen sårbar (VU), men inkluderar foveauxskarv i bedömningen. Arkeologiska studier visar att otagoskarven tidigare förekom utmed hela Sydöns östra kust, ämda upp till Marlborough, men efter att människan kom till ön minskade populationen med 99% inom hundra år. Idag återstår färre än 2500 otagoskarvar. Eftersom de är begränsade till ett mycket litet område och saknar genetisk variation kräver den bevarandeåtgärder som bland annat kan innebära återinförsel i delar av dess tidigare utbredningsområde.
