Östlig gulärla är mycket lik gulärlans olika taxon med sin gula undersida, gröna ovansida och sitt blå, grå eller svartfärgade huvud. Förutom avvikande DNA har den dock längre bakklo samt snabbare och ljusare sång. Dräktmässigt finns inte några konstanta diagnostiska skillnader, men de olika underarterna skiljer sig från gulärlans underarter enligt följande:
Som namnet avslöjar har östlig gulärla en östlig utbredning, från norra Sibirien österut till Alaska och söderut till norra Japan. Den har tidigare kategoriserats som underart till gulärlan, men urskiljs som egen art av de båda stora internationella taxonomiska auktoriteterna IOC och Clements et al, liksom BirdLife International (dock ännu inte svenska BirdLife Sverige).
Artgränsen mellan gulärla och östlig gulärla inte är helt utredd, och vissa DNA-studier visar förvånande nog att gulärla, trots den utseendemässiga likheten, inte är artens närmaste släkting, utan istället forsärla. Resultat från DNA-studier ger dock olika resultat beroende på om man studerar mitokondrie-DNA eller nukleär DNA. Studier av det förra ger vid handen att östlig gulärla snarare bör delas upp i två arter, där taivana (se nedan) urskiljs som en egen art. Studier av nukleär DNA visar dock att arten bildar en monofyletisk grupp. Skillnaderna i resultaten har tolkats så att mitokondrie-DNA:t visar spår av historisk hybridisering.
Östlig gulärla delas upp i tre till sex underarter. Listan nedan utgår från Clements et al 2016:
Vissa behandlar taxonet plexa som en del av utseendemässigt mycket lika gulärletaxonet thunbergi. Studier i västra Sibirien visar dock att fåglar som liknar thunbergi/plexa där bebor myrar, medan gulärletaxonet beema som förekommer i samma område håller till i våtmarksområden kring floder, vilket tyder på att de bör behandlas som skilda arter.
Det finns tecken på att arten minskar i antal. På grund av dess stora utbredningsområde och att minskningen inte är kraftig kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN ändå arten som livskraftig.
