Mindre gulbena (Tringa flavipes) är en medelstor nordamerikansk vadare som tillhör familjen snäppor. Den häckar i Alaska och Kanada. Vintertid flyttar den söderut så långt som södra Sydamerika. I Europa är den en tillfällig men återkommande gäst, med bland annat ett 20-tal fynd i Sverige. Arten är trots namnet och likartat utseende inte närmare släkt med större gulbena. Den minskar i antal men anses globalt ändå livskraftig.
Fågeln har på svenska också kallats enbart gulbena och gulbent snäppa. Det vetenskapliga namnet betyder just "gulfotad", efter latinets flavus för "gul" och pes, "fot".
Mindre gulbena är med kroppslängden 23–25 cm jämnstor med dammsnäppan och är påtagligt elegant i proportionerna: lång och smal hals, långa ben och långa vingar. Näbben är rak, tunn och svart och benen bjärt gula. Kroppen är gråbrun på ovansidan och vit under, med brunstrimmigt på hals och bröst.
I sitt normala utbredningsområde kan den bara förväxlas med större gulbena, men är påtagligt slankare, näbben är tunnare, rakare, kortare (bara något längre än huvudet) och helmörk. I flykten syns att alla vingpennor är helmörka, där större gulbena är ljusfläckig på armpennor och inre handpennor. I häckningsdräkt är större gulbena i mer utsträckning bandad på flankerna än mindre gulbena, och i juvenil dräkt tydligare streckad på bröstet.
I Europa kan den förväxlas med grönbenan som har likfärgad vit fläck på övergumpen och kan sällsynt ha mattgula ben. Mindre gulbenan skiljer sig dock i proportioner, har kortare ögonbrynsstreck enbart framför ögat, saknar grönbenans mörkare hjässa och näbben är helsvart (grönbenans är tvåfärgad).
Mindre gulbena häckar i norra Nordamerika från Alaska till Québec. Den är en flyttfågel och flyttar vintertid till kusten utmed USA, Mexikanska golfen och Sydamerika. Mindre gulbenan behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.
Mindre gulbena häckar i gläntor nära skogstjärnar på tajga. Boet placeras på marken, oftast på öppna, torra platser. Både hane och hona tar hand om ungarna, men honan tenderar att lämna häckningsområdet innan ungarna kan flyga, medan hanen stannar kvar.
Jämfört med större gulbena hittas den i något grundare, mer gräsrika men mindre öppna miljöer. Den födosöker genom att gracilt gå omkring och plocka ryggradslösa djur från vattnet eller marken.
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad. IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC). Världspopulationen uppskattas till mellan 300 000 och 500 000 individer.
Data från Breeding Bird Survey visar att mindre gulbena minskat med hela 94,9 % de senaste 40 åren. Denna taxering täcker dock långt mindre än hälften av artens utbredningsområde, varför datan inte behöver vara representativ för hela populationens utveckling.
Även i Surinam, kring Bogotá i Colombia och sydvästra Ecuador i Sydamerika samt Saint Martin i Karibien har inventeringar visat att arten minskat mycket kraftigt. Beståndet utmed kusten i Peru verkar dock inte ha förändrats nämnvärt. Enligt IUCNkan inte det uteslutas att en del av minskningen beror på skiftande övervintringområden.
Arten jagas i vissa delar av Karibien och Sydamerika. På Guadeloupe och Martinique där mindre gulbena är den mest jagade vadarfågeln rapporteras tusentals skjutas varje år. Andra hot mot fågeln är habitatförlust genom skogsavverkning, exploatering, gruvdrift och jordbrukets expandering och intensifiering. Även pesticider och klimatförändringar tros påverka beståndet.
