Ren (Rangifer tarandus) är ett arktiskt hjortdjur som förekommer på tundran och i det boreala skogsområdet i norra Eurasien, norra Nordamerika, på Grönland och på flera arktiska öar. Tidigare fanns arten även i den tempererade klimatzonen. Renen utgör den enda arten i släktet Rangifer och utmärker sig genom att vara det enda hjortdjuret där båda könen har horn. Den nordamerikanska vildrenen, caribou, är känd för att göra mycket långa säsongsvandringar i enorma hjordar. Detta har inte iakttagits hos den fennoskandiska vildrenen, men inom renskötseln förekommer långa vandringar eller transporter mellan vinter- och sommarbeten. Hanrenen kallas för tjur eller sarv och honan för ko, vaja eller simla, medan en kastrerad tjur kallas för härk. Sarv, vaja och härk är lånord från samiska medan simla är ett nordiskt ord.
Renen har varit ett viktigt bytesdjur för människan sedan stenåldern och hålls även som tamdjur av en mängd eurasiatiska folkslag. Arten är det enda hjortdjur som i större utsträckning har blivit domesticerat.
Da
DagaktivDagaktiv är organismer vars dygnsrytm kännetecknas av att deras aktiva beteenden, exempelvis näringsintag, koncentreras till dagens ljusa timmar...
Vä
VäxtätareVäxtätare är djur som är anatomiskt och fysiologiskt anpassade till födointag baserat på växter. Växtätande insekter och småkryp kan bete...
Fo
FolivoraGr
GraminivoreTe
TerrestriskKu
Kursiverade djurPr
PrecocialBe
BetesdjurBete är när ett djur äter växtdelar, ofta på ett sådant sätt att växten överlever.
Vi
VivipariVivipari är sexuell förökning där embryot utvecklas inne i moderns kropp. Ungarna föds därefter fram nästintill fullt utvecklade. Tillstånd...
Po
PolygyniVa
VallaEn flock eller hjord är en grupp, klunga, skara eller samling djur, oftast av artfränder.De medeltida landskapslagarna i Sverige och Norge bestod...
So
SocialDo
DominanshierarkiMi
MigrerarSe
Semi-domesticeradR
börjar medRe
ResandeDj
Djur i Kanadas provinserBä
Bästa hornRenen är ett medelstort till stort hjortdjur. Kroppslängden är mellan 120 och 230 centimeter och mankhöjden mellan 90 och 140 centimeter. Vikten varierar beroende på kön, ålder, årstid och levnadsområde – vanligtvis mellan 60 och 170 kilogram och rentjuren är oftast något större än renkon. Pälsen är lång och tät och har oftast en mörk gråbrun färg. Färgen varierar dock, särskilt hos domesticerade djur. Underarten R. t. pearyi har under hela året en nästan vit färg och under vintern är renen tydligt ljusare än under sommaren, vilket ger den kamouflage som skydd mot predatorer.
Pälsen består av hår som delvis är uppbyggda av ihåliga, luftceller och som därför isolerar mycket väl mot kyla. Dessutom har den en tät och ullig underpäls.
I motsats till andra hjortdjur har bägge könen horn som består av förgrenade, asymmetriska stänger. Hos vissa individer förekommer en skovel längst ut på hornen. Tidigare antogs att dessa användes för att rensa marken från snö. Hornen är ofta uppdelade i två mindre koncentrerade kronor (se bild). Hannen har oftast den största kronan – som blir 50 till 130 centimeter och upp till 15 kilogram tung medan honans krona har en storlek av 20 till 50 centimeter. Sarvarna fäller sina horn efter brunsten på hösten, äldre djur i december och yngre i februari. Vajorna behåller sina horn under hela vintern och fäller dem först efter kalvningen.
Renens klövar är tvådelade och hårda och gör det möjligt för dem att röra sig över stenig och lerig mark. Klövarna används även för att gräva fram föda ur snön. Dess luktsinne är mycket välutvecklat och hjälper renen att hitta föda i form av lavar under det täta snötäcket.
Underarterna skiljs huvudsaklig på pälsens färg och kroppsstorlek. R. t. caribou är exempelvis mörkare än R. t. tarandus. De minsta renarna lever på öar. Exempelvis är R. t. platyrhynchus i genomsnitt 15 procent mindre än renar på europeiska fastlandet. Skogsrenen fennicus har något längre ben, större klövar och smalare hornkrona än tamrenen. Underarten på Svalbard är morfologiskt en mycket speciell underart med särskilda anpassningar, bland annat har den kortare ben.
Renen utvecklades i Eurasien under första delen av mellersta pleistocen och invandrade till Nordamerika under yngre pleistocen.
Artens aktuella utbredningsområde är huvudsakligen den arktiska tundran och i viss mån taigan. Den förekommer även på arktiska ögrupper som Svalbard och Ellesmereön. Svalbardrenen tillhör en egen underart som överlevt den senaste istiden på ögruppen, skild från övriga renpopulationer och är närmast besläktad med renarna på norra Grönland.
Söder om norra polcirkeln i Europa förekommer några isolerade populationer, till exempel på Hardangervidda och i Karelen, Suomenselkä och Kajanaland, men i Nordamerika sträcker sig utbredningsområdet längre söderut. Under senaste istiden fanns renar även i Centraleuropa och i Nordamerika söderut till bland annat Nevada och Tennessee.
Under 1910-talet infördes sammanlagt 22 individer till Sydgeorgien i Sydatlanten från Norge. Renarna trivdes och förökade sig så att de år 2012 uppskattades till drygt 3 000 individer. De var så många att deras påverkan på vegetationen uppfattades som ett problem och 2011 började myndigheterna planera för att utrota populationen. Den första etappen inleddes i januari 2013, då 1 500 renar samlades ihop och slaktades under fem veckor med hjälp av elva renskötare från Skandinavien.
En mindre del av renstammen från Sydgeorgien har överförts till Falklandsöarna. Detta genomfördes först 2001, då 59 kalvar transporterades över. Dessa fick sin första avkomma 2003. En renhjord finns idag på Weddell Island.
Omkring 1960 introducerades ren även på Eldslandet och på ön Kerguelen.
Renen är en idisslande växtätare. På våren söker den sig till färsk växtlighet på barfläckar. I Skandinavien utgörs vårbetet särskilt av olika gräs och halvgräs som tidigt skjuter gröna skott, som kruståtel, tuvtåtel, tuvull och fårsvingel. Starrarter som norrlandsstarr, styvstarr och trådstarr har, liksom ängsull, näringsrika rotstockar som renen gärna gräver fram ur myrar så snart dessa börjat tina.
På försommaren är vattenklöverns och kråkklöverns saftiga rotstockar viktiga, liksom färska blad av olika ris, viden, björk och andra lövträd. Efter hand blir inslaget av olika örter större, som fjällkvanne, tolta, mjölkört, skogsnäva, fjällsyra och ängskovall. Renen betar också gärna sjöfräken.
Proteinhalten i gröna växter avtar under sommaren från 20–25 % till 5–7 %. Renen söker därför hela tiden efter den senast utvecklade grönskan, vilket i Skandinavien får fjällrenen att vandra allt högre upp på kalfjället. I skogslandet finns inte samma möjlighet, men en del myrar är viktiga genom att växtligheten där utvecklas sent.
Under sensommaren och hösten är svampar en eftertraktad föda, särskilt soppar men även riskor och kremlor. Rotstockar av vattenklöver är viktiga även under denna period. När nattfrosten kommer blir örter och gräs allt sämre som betesväxter och renen övergår allt mer till ris, främst ljung och blåbär, och olika marklavar.
Vintertid utgör marklavar den dominerande födan, särskilt renlavar och påskrislavar. De innehåller mycket lättsmälta kolhydrater men är fattiga på såväl protein som mineraler. Renens proteinbalans är i allmänhet negativ under vintern, vilket innebär att den avger mer protein med avföringen och urinen än vad den får i sig genom födan. Om tillfälle bjuds äter renen gärna gröna delar och knoppar av ris, gräs och örter även på vintern. När markbetet blir oåtkomligt genom isbildning går renen över till att beta trädlavar, främst tagellavar och sköldlavar. När snötäcket börjar tina bort från stenar kan renen även äta vissa skorplavar och andra arter som lever på sten.
Renen är dock inte helt beroende av tillgången på marklavar under vintern. På Spetsbergen där tillgången på renlav är mycket begränsad klarar den sig utmärkt och likaså på Sydgeorgien där marklavar i stort sett saknas. Finns bara tillräckligt med vintergröna gräs och örter samt ris, exempelvis kråkbär, behöver renen inte lavbeten.
Domesticerade djur bildar efter parningstiden – som inträffar mellan september och oktober – större hjordar. Medan renkorna och deras kalvar, som föds april–juni, umgås tillsammans i en stor hjord, lämnar hanarna hjorden och grupperar sig i smågrupper med tre till fem individer. Brunsten börjar i september, varvid sarvarna samlar ett harem och försöker skrämma bort rivaler. Vajorna blir könsmogna som tidigast när de är sex månader gamla, men det normala är vid 1,5 års ålder. Vajorna föder en eller ibland två kalvar om året upp till att de blir 12–14 år. Dräktigheten varar cirka 228 dagar och ungarna väger vid födelsen mellan tre och tolv kilogram.
Den nyfödda kalven är mycket självständig och kan gå redan en timme efter födelsen. Under blöta och kalla väderförhållande är dödligheten mycket hög trots att kalven har förmåga att öka sin värmeproduktion fem gånger utöver det normala.
Renar kan dödas av snöskred och laviner, och under vintrar då det bildas hård isskorpa på marken på grund av perioder av tö, kan många renar svälta ihjäl när de inte kommer åt födan under snön. Naturliga predatorer är varg, järv, lodjur och björn. Även kungsörn kan slå renkalv men omfattningen av denna predation är inte klarlagd. Studier indikerar att kungsörn främst tar dödfödda eller försvagade nyfödda kalvar. Dräktiga renkor har överlevnadsstrategin att kasta kalven (spontant abortera) vid fara, till exempel när den jagas av rovdjur. En vanlig parasit hos ren är kormflugan, som orsakar bulor i renens hud.
Den globala populationen av vildren har minskat med 40% under de senaste 10-25 åren och uppskattas idag bestå av 2 890 400 vuxna individer, där minskningen fortskrider. På grund av den pågående minskningen kategoriseras arten som nära hotad av IUCN.
En studie från 1997 uppskattade att det på den eurasiska kontinenten då fanns cirka 1 miljon vildrenar, varav omkring 1 000 i Finland och 35 000 i södra Norge, samt 2,6 miljoner tamrenar, varav 800 000 i Fennoskandien. I Alaska och norra Kanada fanns då cirka 3,4 miljoner vildrenar och omkring 1 miljon tamrenar som ursprungligen införts från Skandinavien. Slutligen fanns cirka 10 000 vildrenar på Svalbard.
Den kanadensiska underarten R. t. caribou består av flera olika populationer som 2004 uppskattades till följande antal djur och bevarandestatus: North Mountain, 44 000 djur, i riskzonen; South Mountain, 7 000 djur, hotad; Woodland, 250 djur, omedelbart utrotningshotad; Boreal, 33 000 djur, hotad; Gaspésie, 200 djur, omedelbart utrotningshotad; Newfoundland, 100 000 djur, utom fara; George/Leaf River, 1 000 000 djur, utom fara.
Den kanadensiska populationen av underarten groenlandicus uppskattades 2004 till 1 200 000 djur och bedömdes vara livskraftig. Underarten pearyi som förekommer på arktiska öar i Kanada kategoriseras som hotad. En bedömning från 2004 uppskattade att det då fanns 2 500 individer på de nordligaste öarna och 7 000 individer på de sydligare öarna.
Antalet vilda fjällrenar i Norge uppgår idag till cirka 6000 individer i fyra populationer i de södra fjällområdena. Utvecklingstrenden för dessa är ganska stabil över tid. Utöver dessa fyra finns även åtta populationer som tidigare har blandats med semidomesticerade djur och ytterligare elva populationer som härstammar från utsläppta förvildade semidomesticerade renar. Sammanlagt rör det sig om 22 000-29 000 djur, vilket utgör 90 % av den europeiska stammen av vilda fjällrenar.
På grund av detta har Norge enligt Bernkonventionen ett särskilt ansvar för att bevara denna underart. Den norska vildrensstammen förvaltas genom jakt och varje år skjuts ungefär 5 000 djur.
År 2004 fanns omkring 2 500 vilda skogsrenar i Finland, varav 1 500 i Kajanaland. I genomsnitt ökade populationen 10,1 % årligen under perioden 1992–2001. Sedan slutet av 1990-talet förekommer jakt på vildren i Finland och mellan 40 och 50 djur skjuts årligen i Kajanaland respektive Österbotten. Under perioden 2001−2007 minskade dock stammen i Kajanaland med genomsnitt 9 % per år och 2014 uppskattades populationen bestå av 800 indivder. 1984 släpptes tio skogsrenar från Kajanaland i Suomenselkä i centrala Finland som 2014 hade förökat sig till en population på 1100 individer. Minskningen i Kajanaland sedan 2001 bedöms bero på hög kalvdödlighet på grund av ett ökat antal stora rovdjur, främst varg, tillsammans med trafikolyckor och förflyttningar till Ryssland.
