Svalbard
8 arter
Svalbard är en norsk ögrupp i Arktis, med Spetsbergen som största ö.
Geografi och natur
- Svalbards ytterpunkter
- Svalbards största öar är:
Till de mindre öarna hör Danskön, känd för startplatsen för Andrées polarexpedition 1897, Virgohamna.
Klimat
Ögruppens årstider är typiska för ett arktiskt klimat. På grund av det nordliga läget (75–80 grader nordlig bredd) är det polarskymning och polarnatt från slutet av oktober till mitten av februari och midnattssol från mitten av april till slutet av augusti. Polarvintern varar mellan 93 och 123 dygn, polarvåren 52–81 dygn, polarsommaren 109–137 dygn och polarhösten 53–82 dygn. Det är denna växling mellan dag och natt som främst avgör Svalbards klimat.
Klimatet påverkas också av ögruppens läge i Norra ishavet där en gren av Golfströmmen finns utanför Svalbards västra och delvis norra kuster, medan de övriga delarna är omgivna av mycket kyligare havsvatten. På grund av detta är Svalbard (åtminstone sydvästra delen) varmare än andra områden på samma breddgrad. Detta gynnar gruvnäringen som kan skeppa ut kol mellan juli och december. Isförstärkta fartyg kan förlänga säsongen ytterligare någon månad. På samma breddgrad i Kanada är sjöfart i stort sett utesluten på vintern. På Nordaustlandet finns Europas största glaciär, Austfonna.
Marklagret, utom en liten del av det översta lagret sommartid, är fruset ned till mellan 100 meters och 300 meters djup. Minst tjocklek är det i låglänta lägen och invid bergens fötter. Således har till exempel i Josefine- och Sofiegruvorna i Ny-Ålesund mätts permafrost ned till 130–140 respektive 150 meter och i Sveagruva 320 meter.
Fauna
Av landdäggdjur finns svalbardsren, polarräv och isbjörn. Renen förekom tidigare i stor mängd. Svalbardsrenen utgör en egen underart (Rangifer tarandus platyrhynchus), som inte förekommer någon annanstans.
Isbjörnen räknas som ett marint djur. Den lever framför allt på isen. Det finns ungefär 3 000 isbjörnar i Svalbard av sammanlagt omkring 20 000 i Arktis. Folk som rör sig mer än några hundra meter från bebyggt område har ofta med sig gevär för att kunna försvara sig mot eventuella isbjörnar; sedan 1971 har minst sex personer dödats av isbjörnar.
Havets däggdjur var förr mycket talrika, till exempel grönlandsvalen och nordkaparen, som i forna tider gav kolossalt omfattande och vinstgivande fångster. Under 1900-talet har även fenvalar utgjort föremål för valfångst vid Svalbard. Sedan fångst av dessa djur vid Norges kuster förbjöds, vände sig nämligen en del av de norska bolagen 1905 till Svalbard, där stationer anlades, den sista i Green Harbour. Åtta olika bolag med sammanlagt 16 fartyg bedrev detta år fångst och dödade 599 djur. Då emellertid bytet minskades år från år, vände sig en del av bolagen till den mera vinstgivande fångsten i Antarktiska havet, så att endast 6 fartyg var i verksamhet 1909–12, varefter företaget inställdes. År 1912 fångades 55 djur. De valar, som under denna period fångades utanför västra Svalbard, var knölval, sillvalen, blåval och sejvalen. Narvalen förekommer endast tillfälligtvis. Vitvalen, som ännu under 1800-talet fångades i stort antal inne i fjordarna, är numera mycket decimerad, vilket i ännu högre grad gäller om valrossen, som nu endast tillfälligtvis fångas. Den finns runtom hela Svalbard men de flesta finns vid den nordliga ön Moffen på Svalbard. Valrossen börjar leta sig tillbaka till sina gamla liggplatser. Förekommande sälar – Knubbsäl, storsälen, vikaren, grönlandssälen samt den sällsynta blåssälen utgör ännu föremål för en dock alltmera avtagande fångst.
Fågelvärlden är utomordentligt rik, vad havsfåglar beträffar, av vilka en del i stora skaror bebor fågelfjällen. Av dessa kan anföras spetsbergsgrisslan, tobisgrisslan, alkekungen, lunnefågeln, tretåiga måsen, ismåsen, havstruten, vittruten (kallas lokalt för borgmästaren) och stormfågeln. Vidare finns tre olika labbar, silvertärnan och smålommen. Av andfåglar förekommer tre gåsarter, spetsbergsgåsen, prutgåsen och, sällsynt, den vitkindade gåsen. Ejdern häckar i stor mängd på de mindre öarna. Praktejdern och alfågeln förekommer sparsamt. Av vadare är skärsnäppan vanlig, medan däremot den brednäbbade simsnäppan, större strandpiparen och roskarlen är mindre vanliga. Av landfåglar kan nämnas fjällripan och fjällugglan, som är stannfåglar, samt snösparven, som på vintrarna flyttar söderut.
Av fiskar kan nämnas lax, som i viss mån går upp i några av älvarna. Torsk var under en period av 1800-talets senare del föremål för fångst på bankar utanför västkusten. Håkäringen fångades tidigare för tillgodogörande av levern, som används till tran. Det lägre djurlivet i havet, av vilket val- och säldjur samt havsfåglarna för sin tillvaro är beroende, är utomordentligt rikt och omväxlande.
I sötvattenssamlingarna finns åtskilliga mindre kräftdjur, av vilka den om en grodlarv erinrande Lepidurus (Apus) glacialis tilldrar sig särskild uppmärksamhet.
I havet kring Svalbard finns bland andra sillval, blåval, långfenad grindval, grönlandsval, vitval, knölval, vitnos, narval, nordlig näbbval, späckhuggare, kaskelot, vikval, grönlandssäl, valross, klappmyts, ringsäl, storsäl, knubbsäl, håkäring och lax.
På Svalbards land: svalbardsren (Rangifer tarandus platyrhynchus), isbjörn, fjällräv, rysk fältsork, 203 fågelarter och en massa insekter. När temperaturen stiger över 7 grader kommer myggen fram här också.
Flora
Växtvärlden är av arktisk typ. Av Svalbards omkring 130 arter blomväxter och kärlkryptogamer finns ett hundratal på de skandinaviska högfjällen och i Skandinaviens nordligaste del och av de återstående finns flertalet på Novaja Zemlja. De vanligaste arterna är polarvide, Drabor, bräckor, fingerörter, smörblommor i gruppen majsmörblommor, fjällsippa, spetsbergsvallmo (Papaver dahlianum ssp polare, underart till Tanavallmo, maskrosor (Taraxacum), fjällglim, kantljung (Cassiope), ängsull och många slags gräs. Även nordkråkbär (Empetrum nigrum ssp hermaphroditum) och fjällbräsma kan nämnas. Nordkråkbär producerar ibland mogna bär, medan det ganska sällsynta hjortronet inte har iakttagits med frukt. Många av växterna växer i utpräglade tuvor. Den största buskväxten är dvärgbjörken, som dock förekommer endast på ett fåtal ställen. Under bergskanter där det finns många häckande fåglar kan växterna, särskilt gräsen tillsammans med fjällsyra, dvärgsyra och grönländsk skörbjuggsört vara mycket frodiga, men annars är mattor av högre växter mindre vanliga. De sparsamma förekomsterna av sådana mattor består vanligtvis av fjällsippa eller nordkråkbär.
Mossor bildar på många platser sammanhängande täcken som i de inre dalarna har ganska stor utsträckning. I kärren bildar ängsull och åtskilliga gräs verkliga samhällen. Den rikaste växtligheten finns i fjordarnas inre, där himlen ofta är molnfri så att solljuset kan verka (dygnet runt). Växtligheten kan där utvecklas med nästan otrolig hastighet, särskilt i sydsluttningar. Av mossor och lavar finns vardera mellan 200 och 300 arter.
Det finns mycket alger i havet, även under istäcket under den mörka vinternatten. I denna flora ingår bland annat stora brunalger (Laminaria) som blir ända upp till 3 meter långa. Sötvattenssamlingarna innehåller kiselalger (Bacillariophyta), kransalger (Charophyceae) och andra små alger. Slutligen kan den mikroskopiska algfloran nämnas. Den gör snön grön och röd. Vanligen blir den vanlig först under senare hälften av sommaren, och då särskilt i närheten av fågelfjällen.
På Svalbards västra och norra kuster finns mycket uppkastad drivved som förts dit med Golfströmmen. I denna har det gjorts fynd av västindiska baljväxter (Entada scandens och Guilandina bonducella) och amerikanska lärkträd (Larix americana). Den mesta drivveden består dock av sibiriska barrträd som lärkträd, gran, ädelgran och cembratall som av de sibiriska floderna förts ut i Norra ishavet och med strömmen förts västerut.
I Svalbard globale frøhvelv, som öppnades i februari 2008, kommer cirka 4,5 miljoner fröprover från världens viktigaste grödor att lagras. Frövalvet inrättades på initiativ bland annat av FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation och kommer att finnas kvar oavsett strömförsörjning tack vare permafrosten.
Svalbard är en norsk ögrupp i Arktis, med Spetsbergen som största ö.
Geografi och natur
- Svalbards ytterpunkter
- Svalbards största öar är:
Till de mindre öarna hör Danskön, känd för startplatsen för Andrées polarexpedition 1897, Virgohamna.
Klimat
Ögruppens årstider är typiska för ett arktiskt klimat. På grund av det nordliga läget (75–80 grader nordlig bredd) är det polarskymning och polarnatt från slutet av oktober till mitten av februari och midnattssol från mitten av april till slutet av augusti. Polarvintern varar mellan 93 och 123 dygn, polarvåren 52–81 dygn, polarsommaren 109–137 dygn och polarhösten 53–82 dygn. Det är denna växling mellan dag och natt som främst avgör Svalbards klimat.
Klimatet påverkas också av ögruppens läge i Norra ishavet där en gren av Golfströmmen finns utanför Svalbards västra och delvis norra kuster, medan de övriga delarna är omgivna av mycket kyligare havsvatten. På grund av detta är Svalbard (åtminstone sydvästra delen) varmare än andra områden på samma breddgrad. Detta gynnar gruvnäringen som kan skeppa ut kol mellan juli och december. Isförstärkta fartyg kan förlänga säsongen ytterligare någon månad. På samma breddgrad i Kanada är sjöfart i stort sett utesluten på vintern. På Nordaustlandet finns Europas största glaciär, Austfonna.
Marklagret, utom en liten del av det översta lagret sommartid, är fruset ned till mellan 100 meters och 300 meters djup. Minst tjocklek är det i låglänta lägen och invid bergens fötter. Således har till exempel i Josefine- och Sofiegruvorna i Ny-Ålesund mätts permafrost ned till 130–140 respektive 150 meter och i Sveagruva 320 meter.
Fauna
Av landdäggdjur finns svalbardsren, polarräv och isbjörn. Renen förekom tidigare i stor mängd. Svalbardsrenen utgör en egen underart (Rangifer tarandus platyrhynchus), som inte förekommer någon annanstans.
Isbjörnen räknas som ett marint djur. Den lever framför allt på isen. Det finns ungefär 3 000 isbjörnar i Svalbard av sammanlagt omkring 20 000 i Arktis. Folk som rör sig mer än några hundra meter från bebyggt område har ofta med sig gevär för att kunna försvara sig mot eventuella isbjörnar; sedan 1971 har minst sex personer dödats av isbjörnar.
Havets däggdjur var förr mycket talrika, till exempel grönlandsvalen och nordkaparen, som i forna tider gav kolossalt omfattande och vinstgivande fångster. Under 1900-talet har även fenvalar utgjort föremål för valfångst vid Svalbard. Sedan fångst av dessa djur vid Norges kuster förbjöds, vände sig nämligen en del av de norska bolagen 1905 till Svalbard, där stationer anlades, den sista i Green Harbour. Åtta olika bolag med sammanlagt 16 fartyg bedrev detta år fångst och dödade 599 djur. Då emellertid bytet minskades år från år, vände sig en del av bolagen till den mera vinstgivande fångsten i Antarktiska havet, så att endast 6 fartyg var i verksamhet 1909–12, varefter företaget inställdes. År 1912 fångades 55 djur. De valar, som under denna period fångades utanför västra Svalbard, var knölval, sillvalen, blåval och sejvalen. Narvalen förekommer endast tillfälligtvis. Vitvalen, som ännu under 1800-talet fångades i stort antal inne i fjordarna, är numera mycket decimerad, vilket i ännu högre grad gäller om valrossen, som nu endast tillfälligtvis fångas. Den finns runtom hela Svalbard men de flesta finns vid den nordliga ön Moffen på Svalbard. Valrossen börjar leta sig tillbaka till sina gamla liggplatser. Förekommande sälar – Knubbsäl, storsälen, vikaren, grönlandssälen samt den sällsynta blåssälen utgör ännu föremål för en dock alltmera avtagande fångst.
Fågelvärlden är utomordentligt rik, vad havsfåglar beträffar, av vilka en del i stora skaror bebor fågelfjällen. Av dessa kan anföras spetsbergsgrisslan, tobisgrisslan, alkekungen, lunnefågeln, tretåiga måsen, ismåsen, havstruten, vittruten (kallas lokalt för borgmästaren) och stormfågeln. Vidare finns tre olika labbar, silvertärnan och smålommen. Av andfåglar förekommer tre gåsarter, spetsbergsgåsen, prutgåsen och, sällsynt, den vitkindade gåsen. Ejdern häckar i stor mängd på de mindre öarna. Praktejdern och alfågeln förekommer sparsamt. Av vadare är skärsnäppan vanlig, medan däremot den brednäbbade simsnäppan, större strandpiparen och roskarlen är mindre vanliga. Av landfåglar kan nämnas fjällripan och fjällugglan, som är stannfåglar, samt snösparven, som på vintrarna flyttar söderut.
Av fiskar kan nämnas lax, som i viss mån går upp i några av älvarna. Torsk var under en period av 1800-talets senare del föremål för fångst på bankar utanför västkusten. Håkäringen fångades tidigare för tillgodogörande av levern, som används till tran. Det lägre djurlivet i havet, av vilket val- och säldjur samt havsfåglarna för sin tillvaro är beroende, är utomordentligt rikt och omväxlande.
I sötvattenssamlingarna finns åtskilliga mindre kräftdjur, av vilka den om en grodlarv erinrande Lepidurus (Apus) glacialis tilldrar sig särskild uppmärksamhet.
I havet kring Svalbard finns bland andra sillval, blåval, långfenad grindval, grönlandsval, vitval, knölval, vitnos, narval, nordlig näbbval, späckhuggare, kaskelot, vikval, grönlandssäl, valross, klappmyts, ringsäl, storsäl, knubbsäl, håkäring och lax.
På Svalbards land: svalbardsren (Rangifer tarandus platyrhynchus), isbjörn, fjällräv, rysk fältsork, 203 fågelarter och en massa insekter. När temperaturen stiger över 7 grader kommer myggen fram här också.
Flora
Växtvärlden är av arktisk typ. Av Svalbards omkring 130 arter blomväxter och kärlkryptogamer finns ett hundratal på de skandinaviska högfjällen och i Skandinaviens nordligaste del och av de återstående finns flertalet på Novaja Zemlja. De vanligaste arterna är polarvide, Drabor, bräckor, fingerörter, smörblommor i gruppen majsmörblommor, fjällsippa, spetsbergsvallmo (Papaver dahlianum ssp polare, underart till Tanavallmo, maskrosor (Taraxacum), fjällglim, kantljung (Cassiope), ängsull och många slags gräs. Även nordkråkbär (Empetrum nigrum ssp hermaphroditum) och fjällbräsma kan nämnas. Nordkråkbär producerar ibland mogna bär, medan det ganska sällsynta hjortronet inte har iakttagits med frukt. Många av växterna växer i utpräglade tuvor. Den största buskväxten är dvärgbjörken, som dock förekommer endast på ett fåtal ställen. Under bergskanter där det finns många häckande fåglar kan växterna, särskilt gräsen tillsammans med fjällsyra, dvärgsyra och grönländsk skörbjuggsört vara mycket frodiga, men annars är mattor av högre växter mindre vanliga. De sparsamma förekomsterna av sådana mattor består vanligtvis av fjällsippa eller nordkråkbär.
Mossor bildar på många platser sammanhängande täcken som i de inre dalarna har ganska stor utsträckning. I kärren bildar ängsull och åtskilliga gräs verkliga samhällen. Den rikaste växtligheten finns i fjordarnas inre, där himlen ofta är molnfri så att solljuset kan verka (dygnet runt). Växtligheten kan där utvecklas med nästan otrolig hastighet, särskilt i sydsluttningar. Av mossor och lavar finns vardera mellan 200 och 300 arter.
Det finns mycket alger i havet, även under istäcket under den mörka vinternatten. I denna flora ingår bland annat stora brunalger (Laminaria) som blir ända upp till 3 meter långa. Sötvattenssamlingarna innehåller kiselalger (Bacillariophyta), kransalger (Charophyceae) och andra små alger. Slutligen kan den mikroskopiska algfloran nämnas. Den gör snön grön och röd. Vanligen blir den vanlig först under senare hälften av sommaren, och då särskilt i närheten av fågelfjällen.
På Svalbards västra och norra kuster finns mycket uppkastad drivved som förts dit med Golfströmmen. I denna har det gjorts fynd av västindiska baljväxter (Entada scandens och Guilandina bonducella) och amerikanska lärkträd (Larix americana). Den mesta drivveden består dock av sibiriska barrträd som lärkträd, gran, ädelgran och cembratall som av de sibiriska floderna förts ut i Norra ishavet och med strömmen förts västerut.
I Svalbard globale frøhvelv, som öppnades i februari 2008, kommer cirka 4,5 miljoner fröprover från världens viktigaste grödor att lagras. Frövalvet inrättades på initiativ bland annat av FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation och kommer att finnas kvar oavsett strömförsörjning tack vare permafrosten.
