Skanderna
0 arter
Skanderna, Skandinaviska fjällkedjan eller vardagligt fjällen, är en bergskedja i Skandinavien och nordvästligaste Finland. Kölen, på norska Kjølen, på finska Köli, avser den långa fjällrygg som på vissa breddgrader utgör gräns mellan Sverige och Norge och som utgör vattendelare mellan Östersjöns och Atlantens avrinningsområden. Berggrunden i Skanderna är starkt påverkad av de skollor som uppkom när bergskedjan Kaledoniderna bildades för 510–400 miljoner år sedan, men denna bergskedja har topografiskt sedan länge eroderats bort och den nuvarande topografin i Skanderna har uppkommit genom upphöjning av berggrunden under de senaste 40 miljoner åren kombinerat med erosion under kvartära nedisningar.
Plinius d.ä. benämner bergskedjan Sevo mons (Seveberget).
Geografi
Skanderna är en av de längsta bergskedjorna i Europa, med en utsträckning av 170 mil från sydväst längs hela den västra sidan av den Skandinaviska halvön, från den norska Skagerrak-kusten i söder till Nordkap i norr. Den har en största bredd av 30 mil. I väster slutar bergen i Norska havet och Nordsjön och bildar de norska fjordarna. Den täcker huvuddelen av Norge, den nordvästra delen av Sverige och i öster ett litet hörn av det nordligaste Finland. Bergskedjan har två höghöjdsområden, en i södra Norge runt Jotunheimen där Galdhöpiggen (2 469 m ö.h.) återfinns som den högsta punkten i den norska fjällkedjan och en annan i norra Sverige, med Kebnekaise (2 098 m ö.h.) som är Sveriges högsta punkt. Även Finlands högsta punkt (1 324 m ö.h.) ligger i denna bergskedja, på Haldefjäll.
Bergskedjan utgör den ungefärliga gränsen mellan Norge och Sverige sedan erövringar och gränsrevisioner på 1600-talet. I norr bildar bergen gräns även mellan Finland och Norge.
Klimat
Bergskedjans olika delar har mycket olika klimat. På den västra sidan råder kustklimat, med mycket nederbörd och mycket milda temperaturer för dessa breddgrader, medan den östra sidan är mer kontinental. Detta klimat gör att ett stort antal glaciärer kan ligga kvar i väster, av dessa är Jostedalsbreen den största på det europeiska fastlandet. Dessa klimatskillnader påverkar också vegetationen starkt, vilket ger rika fuktiga skogar med lövträd och barrträd på sydsluttningarna som kontrasterar med den mer torftiga tajgan på de östra sidan. Den alpina tundran karaktäriseras av vårtbjörk på den subalpina nivån. Den miljön är bergskedjans bäst bevarade, med ett stort antal nationalparker och naturreservat.
Väderförhållandena kan vara mycket svåra. Den västra delen har i regel ett mer nederbördsrikt klimat med lokalt över 4 000 millimeter nederbörd. Detta kan jämföras med att vissa djupa dalar endast får runt 100 mm vissa år. Den östra sidan har mer kontinentalt klimat med mindre nederbörd, ofta varmare somrar och kallare vintrar. Om vintrarna är det oftast kallast i dalgångarna, medan det resten av året oftast är betydligt kallare högre upp. Under vintern är medeltemperaturen på de flesta håll runt −8 ˚C till −10 ˚C grader, i dalgångarna kan den vara så låg som −16 ˚C. Under sommaren är den i förfjällsregionerna strax över 10 ˚C, medan den på kalfjällen är lägre. På topparna brukar det vanligen finnas snöfält även på sommaren.
Snön lägger sig vanligen i september-november, beroende på var man befinner sig. Förhållandena kan bli mycket svåra under vintrarna på grund av låga temperaturer (ner till under −50 ˚C) samtidigt som det kan blåsa orkanbyar på högfjället och snöa kraftigt. I väster är glaciärer vanligare på grund av den högre nederbörden.
Ekosystemet
På grund av de stora variationerna både i höjd över havet och breddgrad och olika stor påverkan från Atlanten finns i den skandinaviska fjällkedjan ganska varierande natur, från frodiga lövskogar i sydväst till arktisk tundra. Enligt WWF och "Digital map of European Ecological Regions" hos den Europeiska miljöbyrån (AEE) delas bergskedjan in i tre ekologiska regioner: barrskogarna längs Norges västra kust; den ryska och skandinaviska taigan på området som lutar åt öster och sträcker sig över bergskedjan i nivå med det centrala höglandsområdet och når den västra kusten i nivå med Trondheimsfjorden; och slutligen gräsmarker och fjällbjörkskogarna i de skandinaviska bergen. Å andra sidan delar AEE upp bergen i följande tre biogeografiska regioner: den atlantiska zonen längs Norges kust, en boreal zon i öster och en alpin zon. De två klassifikationerna överlappar varandra i merparten av bergskedjan. Undantaget är närvaron av den skandinaviska taigan på den norska kusten runt Trondheimsfjorden och de centrala högländerna. Gränserna mellan AEE:s biogeografiska regioner, korrigerade och förfinade av det norska Direktoratet for naturforvaltning visas i kartan till höger.
Flora och fauna
Trädgränsen börjar vanligtvis vid en höjd av mellan 600 meter i norr och 1 200 meter i söder. Ovanför denna gräns växer inga träd. Vegetationstypen skiftar. I de sydliga och mellersta delarna av bergskedjan är barrskog den vanligaste skogstypen. I de nordligare delarna däremot är det på vissa platser för kallt och torrt för att barrträd skall kunna klara sig, och där växer istället den småväxta fjällbjörken. På tundran är sommaren för kall för att träd ska kunna växa, och där växer enbart låga växter och buskar. Vegetationen är något stäpp- eller hedliknande och består av lågt gräs och många arter av liljor.
Bland växtätare finns älg, myskoxe och ren som numera sköts av samerna. Vid betestiden syns renarna beta i hjordar i de gräsbeväxta dalgångarna i fjällen.
Rovdjuren består främst av lodjur, brunbjörn, järv samt den hotade arten fjällräv. Den senare finns numera endast i små bestånd i Jämtlands- och Lapplandsfjällen.
Bland gnagare hittas skogshare, sork, skogslämmel samt den marsvinslika fjällämmeln. Deras fiender är bland andra lodjur, fjällräv samt rovfåglar som kungsörn.
Skanderna, Skandinaviska fjällkedjan eller vardagligt fjällen, är en bergskedja i Skandinavien och nordvästligaste Finland. Kölen, på norska Kjølen, på finska Köli, avser den långa fjällrygg som på vissa breddgrader utgör gräns mellan Sverige och Norge och som utgör vattendelare mellan Östersjöns och Atlantens avrinningsområden. Berggrunden i Skanderna är starkt påverkad av de skollor som uppkom när bergskedjan Kaledoniderna bildades för 510–400 miljoner år sedan, men denna bergskedja har topografiskt sedan länge eroderats bort och den nuvarande topografin i Skanderna har uppkommit genom upphöjning av berggrunden under de senaste 40 miljoner åren kombinerat med erosion under kvartära nedisningar.
Plinius d.ä. benämner bergskedjan Sevo mons (Seveberget).
Geografi
Skanderna är en av de längsta bergskedjorna i Europa, med en utsträckning av 170 mil från sydväst längs hela den västra sidan av den Skandinaviska halvön, från den norska Skagerrak-kusten i söder till Nordkap i norr. Den har en största bredd av 30 mil. I väster slutar bergen i Norska havet och Nordsjön och bildar de norska fjordarna. Den täcker huvuddelen av Norge, den nordvästra delen av Sverige och i öster ett litet hörn av det nordligaste Finland. Bergskedjan har två höghöjdsområden, en i södra Norge runt Jotunheimen där Galdhöpiggen (2 469 m ö.h.) återfinns som den högsta punkten i den norska fjällkedjan och en annan i norra Sverige, med Kebnekaise (2 098 m ö.h.) som är Sveriges högsta punkt. Även Finlands högsta punkt (1 324 m ö.h.) ligger i denna bergskedja, på Haldefjäll.
Bergskedjan utgör den ungefärliga gränsen mellan Norge och Sverige sedan erövringar och gränsrevisioner på 1600-talet. I norr bildar bergen gräns även mellan Finland och Norge.
Klimat
Bergskedjans olika delar har mycket olika klimat. På den västra sidan råder kustklimat, med mycket nederbörd och mycket milda temperaturer för dessa breddgrader, medan den östra sidan är mer kontinental. Detta klimat gör att ett stort antal glaciärer kan ligga kvar i väster, av dessa är Jostedalsbreen den största på det europeiska fastlandet. Dessa klimatskillnader påverkar också vegetationen starkt, vilket ger rika fuktiga skogar med lövträd och barrträd på sydsluttningarna som kontrasterar med den mer torftiga tajgan på de östra sidan. Den alpina tundran karaktäriseras av vårtbjörk på den subalpina nivån. Den miljön är bergskedjans bäst bevarade, med ett stort antal nationalparker och naturreservat.
Väderförhållandena kan vara mycket svåra. Den västra delen har i regel ett mer nederbördsrikt klimat med lokalt över 4 000 millimeter nederbörd. Detta kan jämföras med att vissa djupa dalar endast får runt 100 mm vissa år. Den östra sidan har mer kontinentalt klimat med mindre nederbörd, ofta varmare somrar och kallare vintrar. Om vintrarna är det oftast kallast i dalgångarna, medan det resten av året oftast är betydligt kallare högre upp. Under vintern är medeltemperaturen på de flesta håll runt −8 ˚C till −10 ˚C grader, i dalgångarna kan den vara så låg som −16 ˚C. Under sommaren är den i förfjällsregionerna strax över 10 ˚C, medan den på kalfjällen är lägre. På topparna brukar det vanligen finnas snöfält även på sommaren.
Snön lägger sig vanligen i september-november, beroende på var man befinner sig. Förhållandena kan bli mycket svåra under vintrarna på grund av låga temperaturer (ner till under −50 ˚C) samtidigt som det kan blåsa orkanbyar på högfjället och snöa kraftigt. I väster är glaciärer vanligare på grund av den högre nederbörden.
Ekosystemet
På grund av de stora variationerna både i höjd över havet och breddgrad och olika stor påverkan från Atlanten finns i den skandinaviska fjällkedjan ganska varierande natur, från frodiga lövskogar i sydväst till arktisk tundra. Enligt WWF och "Digital map of European Ecological Regions" hos den Europeiska miljöbyrån (AEE) delas bergskedjan in i tre ekologiska regioner: barrskogarna längs Norges västra kust; den ryska och skandinaviska taigan på området som lutar åt öster och sträcker sig över bergskedjan i nivå med det centrala höglandsområdet och når den västra kusten i nivå med Trondheimsfjorden; och slutligen gräsmarker och fjällbjörkskogarna i de skandinaviska bergen. Å andra sidan delar AEE upp bergen i följande tre biogeografiska regioner: den atlantiska zonen längs Norges kust, en boreal zon i öster och en alpin zon. De två klassifikationerna överlappar varandra i merparten av bergskedjan. Undantaget är närvaron av den skandinaviska taigan på den norska kusten runt Trondheimsfjorden och de centrala högländerna. Gränserna mellan AEE:s biogeografiska regioner, korrigerade och förfinade av det norska Direktoratet for naturforvaltning visas i kartan till höger.
Flora och fauna
Trädgränsen börjar vanligtvis vid en höjd av mellan 600 meter i norr och 1 200 meter i söder. Ovanför denna gräns växer inga träd. Vegetationstypen skiftar. I de sydliga och mellersta delarna av bergskedjan är barrskog den vanligaste skogstypen. I de nordligare delarna däremot är det på vissa platser för kallt och torrt för att barrträd skall kunna klara sig, och där växer istället den småväxta fjällbjörken. På tundran är sommaren för kall för att träd ska kunna växa, och där växer enbart låga växter och buskar. Vegetationen är något stäpp- eller hedliknande och består av lågt gräs och många arter av liljor.
Bland växtätare finns älg, myskoxe och ren som numera sköts av samerna. Vid betestiden syns renarna beta i hjordar i de gräsbeväxta dalgångarna i fjällen.
Rovdjuren består främst av lodjur, brunbjörn, järv samt den hotade arten fjällräv. Den senare finns numera endast i små bestånd i Jämtlands- och Lapplandsfjällen.
Bland gnagare hittas skogshare, sork, skogslämmel samt den marsvinslika fjällämmeln. Deras fiender är bland andra lodjur, fjällräv samt rovfåglar som kungsörn.
