Eskulapsnok (Zamenis longissimus, tidigare Elaphe longissima) är en art i familjen snokar som liksom de flesta andra arter i familjen är ogiftig. Med en längd upp till två meter är den en av de längsta ormarna som förekommer i Europa.
Da
DagaktivDagaktiv är organismer vars dygnsrytm kännetecknas av att deras aktiva beteenden, exempelvis näringsintag, koncentreras till dagens ljusa timmar...
Cr
CrepuskulärKö
KöttätareKöttätare är djur och andra organismer som helt eller delvis lever av bytesdjur. Se även rovdjur och predator. Ett annat ord för köttätare a...
Te
TerrestriskPr
Predation djurPredation är ett begrepp inom ekologi som beskriver en form av biologisk interaktion då ett jagande djur dödar och äter ett byte. Predatorer ka...
Pr
PrecocialOv
OvipariOvipari är fortplantning genom äggläggning. Bland ovipara djur finns fåglar, groddjur, insekter samt de flesta kräldjur och fiskar. I vissa fa...
Ic
Icke giftigSo
Solitära djurAt
Att gå i ideDvala, även kallat vinterdvala, kölddvala, hibernation eller att gå i ide är ett tillstånd av inaktivitet då ett endotermt djur sänker sin a...
A
börjar medVanligen har arten en längd mellan 1,4 och 1,6 meter men enskilda individer blir upp till två meter långa. Hannar är vanligen större än honor.
Färgen varierar mellan gulbrun, olivgrön, gråbrun och gråsvart. Flera fjäll har en vit kant. Hos några individer förekommer mörkare strimmor längs bägge sidor. Bukens färg är ljus- eller gröngul till vitaktig. Ett fåtal mörka individer har en blåsvart undersida.
Huvudet är lite tjockare än halsen. Ibland förekommer en mörk strimma från tinningen till halsens baksida. De medelstora ögonen har en rund pupill.
Ungarna har ett påfallande mönster. På den ljusa grundfärgen finns mörka fläckar och över nosen går en tvärstrimma. På ungdjurets nacke syns ett V-tecken. Vid huvudets övergång till halsen förekommer gulaktiga fläckar. Därför förväxlas unga eskulapsnokar ibland med vanliga snokar.
Arten förekommer huvudsakligen vid Medelhavet i södra Europa och Anatolien. Avskilda populationer finns även norr om Alperna i Schweiz, Tyskland och Österrike. Utbredningsområdet sträcker sig från norra Spanien över centrala Frankrike, Alperna, södra Tjeckien, södra Polen, Balkan och Ukraina till norra Turkiet. En population i södra Italien räknas idag av flera zoologer som självständig art, Zamenis lineatus.
Isolerade populationer finns även i Transkaukasus och norra Iran.
Som habitat föredrar eskulapsnoken varma och soliga platser men de ska inte vara alltför torra. Vissa individer lever 1 500 till 2 000 meter över havet men vanligen vistas ormen i regioner under 1 000 meter.
Arten är aktiv på dagen men i varma regioner vilar den under dagens hetaste timmar. Ibland uppsöker den skuggiga platser. Under vintern gömmer sig eskulapsnoken och vilar 5 till 6 månader, beroende på klimatet.
Ormen vistas vanligen på marken men har bra förmåga att klättra i träd. Arten reagerar inte aggressivt när den blir överraskad.
Födan utgörs främst av mindre däggdjur som möss men ormen äter även ödlor, mindre fåglar och fågelägg. I ormens mag- och tarmsystem har råttdjur, sorkar, näbbmöss, mesar, fältsparvar och flugsnappare hittats. Bland sällsynta fynd kan nämnas mullvad, vessla och olika fladdermöss. Även groddjur, eldsalamander och andra ormar som snok och hasselsnok ingår bara tillfälligt i födan. Allmänt är födans sammansättning avhängig av utbudet. Bytet fångas med bägge käkarna och kvävs ihjäl.
Ormen själv jagas av större fåglar och däggdjur. Bland fienderna finns olika mårddjur, ormvråk, bivråk, ormörn och olika kråkfåglar. Ungdjur dödas ibland av andra ormar som stegsnok (Rhinechis scalaris) och ödlesnok (Malpolon monspessulanus). Vid fara söker eskulapsnoken skydd i trädens övre delar. Är faran akut biter snoken och avsöndrar en illaluktande vätska från analkörtlarna.
Eskulapsnokens parningstid ligger i maj efter vintervilan. Vid parningen biter hannen i honans nacke. Finns två hannar för en hona uppstår strider som aldrig leder till sår. Kontrahenterna brottas med varandra tills en blir pressad till marken.
Ägget lämnas i juli i jord eller under växtdelar, stenar och trädstubbar. En hona lägger fem till tio ovala ägg. Ungarna kläcks sedan i september.
Allmänt bedöms arten som livskraftig men i vissa regioner förekommer avskilda populationer. Därför listas ormen i den röda listan av vissa stater (till exempel i Tyskland) som akut hotad. Platser där eskulapsnoken lever blir i dessa länder skyddsområden. I Schweiz listas arten som starkt hotad och i Österrike som missgynnad.
