Hälleflundran
Hälleflundran (Hippoglossus hippoglossus) är en mycket stor plattfisk i familjen flundrefiskar (Pleuronectidae).
Hälleflundran är den största plattfisken i Atlanten och en av de största plattfiskarna i världen. Idag uppnår den en längd upp till 3,5 meter och en vikt av 325 kilogram. Tidigare, när fisketrycket var mindre, kunde den nå en längd av upp mot 4,7 meter. Till färgen är de äldre på översidan mycket mörkt olivgröna eller nästan svarta och på undersidan är de vita.
Den förekommer i norra Atlantens tempererade vatten, från Labradorhalvön och Grönland till Island, Barents hav och så långt söderut som Biscayabukten. Den förekommer längs Norges kuster och i Nordsjön, Kattegatt och Öresund samt endast tillfälligt i södra Östersjön.
Hälleflundran förekommer främst i den bentiska zonen och är semipelagisk. Den uppehåller sig på djup mellan 50 och 1 800 meter, men går även upp på grundare vatten för att söka föda. Flundran lever i närheten av sand-, grus- eller lerbotten. Födan består huvudsakligen av fiskar, men även av bläckfisk, hummer och andra kräftdjur samt blötdjur och andra ryggradslösa bottenlevande djur. Det finns observationer av att även havsfåglar har tagits vid enstaka tillfällen. Den är en av de största äkta benfiskarna (Teleostei) i världen. De är kraftfulla simmare och förflyttar sig långa sträckor. Deras storlek är inte åldersrelaterad utan relaterar till tillgång på föda, konkurrens och mängden hälleflundror.
Leken sker vintertid på 300 till 900 meters djup, där honan, beroende på storleken, kan lägga upp till 3 miljoner ägg. Även ynglen lever pelagiskt. Den kan bli upp till 50 år gammal.
Hälleflundran kategoriseras som nära hotad (NT). Enligt Världsnaturfondens rekommendationer bör den inte konsumeras eftersom den är kraftigt överfiskad. Det finns odlad hälleflundra som utgör ett något bättre alternativ. Långsam tillväxt och sen könsmognad gör att bestånden återhämtar sig långsamt och är mycket känsliga för överfiskning.
