Brun pelikan (Pelecanus occidentalis) är den minsta av världens åtta pelikanarter, och återfinns vid kusterna i Amerika. Brun pelikan är en av tre pelikaner som återfinns på västra halvklotet och en av två pelikanarter som födosöker genom att dyka under vattnet.
Den bruna pelikanen har lång hals, stor näbb, en säck i undernäbben och korta ben med simhud mellan tårna. Den är 100–137 centimeter lång med ett vingspann på cirka två meter. Vikten är mellan två och fem kilogram. I häckningstid har den gult huvud och vitsvart hals. När den inte häckar är halsen vit.
Brun pelikan påträffas främst vid kusterna men kan även förekomma vid stora sjöar och mangroveträsk i södra Nordamerika, Centralamerika, Karibien och norra Sydamerika.
Arten delas in i fyra grupper och fem underarter med följande utbredning:
Brun pelikan jagar främst fisk i havet vid kusterna. Den dyker med huvudet före i vattnet för att fånga fisk. Vattnet töms sedan ur näbbsäcken, som kan rymma 13 liter, innan fisken sväljs. Det händer att måsar försöker att stjäla fisken ur pelikanens näbb medan vattnet töms. Även om fisk utgör den huvudsakliga födan så äter de även grod- och kräftdjur. En vuxen pelikan kan äta upp till 1,8 kilo föda om dagen.
Bruna pelikaner häckar i kolonier, ofta på öar eller i mangroveområden. Boet byggs på marken eller i träd av pinnar och vegetation. Äggen är vita, vanligtvis två till tre stycken och ruvas i en månad. Likt andra pelikaner är den bruna pelikanen känslig för störningsmoment orsakade av människor vid boet och kan överge boet om de känner sig tvungna.
1950- och 1960-talets utsläpp av bekämningsmedlet DDT var nära att utrota den bruna pelikanen från många områden, bland andra Louisiana. Idag är det vanligt att pelikaner skadas av fiskeutrustning som nät, fiskelinor och krokar. Detta är den absolut vanligaste orsaken till att pelikaner omhändertas för vård i Florida. Enligt anonyma experter i tidningen All at sea uppskattas att 80% av alla bruna pelikaner i Florida någon gång under sin livstid råkar ut för skador på grund av fiskeutrustning. Trots detta ökar arten i antal och betraktas inte som hotad. IUCN kategoriserar den som livskraftig.
